Aftonbladet – 17 augusti 1860, sida 1

Då jag fick se båten, blef jag först litet fundersamp, fortfor smeden, men jag fann snart, att hon icke kunde hafva kommit så högt upp utan att vara dragen dit; och så tänkte jag, att samma hand, som hade halat upp båten, kunde väl äfven varit i stånd att rädda det unga fruntimrets lif; så köm jag dessutom ihåg simgördeln, och mäkta glad blef jag äfven då jag fick se spår i sanden efter en stor hund. Fort bar det af för mig till närmaste by, och på vägen dit träffade jag på en af vårt folk, som sade mig att han äfven trodde sig vara henne på spåren. Han hade hört sägas att ett främmande fruntimmer skulle vistas hos en förpaktare, omkring två mil från kusten, och han gick dit under förevändning att tigga; den listen slog dock felt, ty egaren till gården fick se honom, och han är så gifmild, att han aldrig skickar bort någon fattig tomhändt; han hade således intet skäl att ställa till något oväsen och locka ut allt folket på gården. Nåväls Jem Bryces lärdomar kommo mig till nytta; jag bad honom visa mig vägen till gården och jag smög mig Varligt deromkring, tilldess jag fick se husbonden gå ut och med honom en vacker, skottsk fårhund, och snart märkte jag äfven att hustrun sysslade med någonting ute i trädgården. Jag tog tillfället i akt och gjorde en lof omkring åt bakdörren af huset, vid hvilken jag strax förut sett en tjenstflicka med ett trumpet och kärft ansigte. Jag knackade på dörren och började sedan en jemmerlig berättelse om min hustru och åtta små barn, hvilka alla lågo sjuka i frossan, utan att hafva någonting till att äta och utan medel att betala doktor och medikamenter: Detgick som jag väntade den snäsiga pigan stack huf. vudet ut igenom dörren och började kalla mig skojare och tjuf samt andra sådana vackra namn. Men naturligtvis lät jag inte skräm