Aftonbladet – 11 augusti 1860, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. Folkteatrarne i London ha en hel repertoire af blodiga och starkt kryddade pjeser, hvilka alla mer eller mindre äro samma andas barn som Douglas lerrolds Svartögda Susanna, der man bland andra öfverraskningar äfven får skåda galgen på scenen. På sednare tider ha dock folkteatrarne funnit på ett nytt ämne, som är ännu mera lockande än romantiken i arbetargoroligheterna och i krogarnes brokiga verld. Man kar nemligen börjat införa boxningen på scenen. Victoriateatern ger nu hvarje afton rör fullt hus Kämparnes bälte,, en dramatiserad upplaga af boxarne Sayers och Heenans historia. I vörsta akten befinner man sig på en gata i London, hvarest en krog och en skoflickares verkstad ligga midt emot hvarandra. Utanför krogen svärma äfvenyrliga figurer, såsom snabblöpare och boxare, och oland dem spatsera förnäma dagdrifvare. Utanför -komakareverkstaden står deremot endast den gamle, hederlige Sayers med sin trofasta hustru och sin ärvara dotter Marie. Den gamle Sayers är uppbragt på sin son, boxaren, och förklarar inför sin hustru sch dotter, att han ej vill höra talas om honom förr in han slagit sig på ett ordentligt handtverk. Nu år den förnäme dagdrifvaren sir Harry genom sin orgnett sigte på den ärbara Marie, skyndar fram ill henne och vill kyssa hehne; hon flyr undan hoom gatan utåt, men han har redan upphunnit henne, lå en ridderlig utländning, John Carter skyndar fram, slår sin Harry till marken och — nedlägger sitt hjerta ör den ärbara Maries fötter. — I andra akten kom mer den unge Sayers från krogen och går in i den zamles boning, för att aflägga sin tacksägelse till rämlingen; han slutar ett evigt vänskapsförbund med John Carter och aflägsnar sig. John Carter stannar qvar, kysser den ärbara Marie, tappar då sin näsduk ;ch aflägsnar sig derpå. Marie tar upp näsduken, breder w den och läser i ena hörnet namnet John Heenan. Carter är således ingen annan än den amekanske boxaren, som färdats öfver Oceanen för att mäta sig med hennes broder i en boxning Emellerid förefaller en rörande scen på krogen. Carter har nträdt och gifvit sig tillkänna såsom John Heenan. Sayers springer upp — båda äro sorgligt öfverraskade. Min systers räddare!s — Min älskades bror iro de utrop, som undfalla dem. Men kalken måste ömmas. Nu kommer Marie ilande dit med mnäsdu-. en i handen. 1 fån ej slåss, I, som ären mitt hjerta närmast!s ropar hon. Men det är försent. — Äran manar! — I tredje akten har Heenan gömt sig för polisen, som vill hindra. boxningen. Marie känner hans gömställe; hon besöker sin älskare, för att ännu en gång söka öfvertala bonom att afstå från det grymma uppsåtet att krossa hennes brors näsa. Jag kan ej, svarar han, men jag skall ständigt under boxningen komma ihåg, att Tom Sayers är din brors, Den gamle Sayers har följt sin dotter i spåren och för med sig polis. Heenan sväfvar redan i fara att bli arresterad, men undkommer dock genom fönstret. Marie föres ut på gatan af sin far; bon är nära att falla i vanmakt; på afstånd höres ett förfärligt larm. — Boxningen är börjad. Sluttablå: Boxningen mellan Sayers och Heenan med alla sina refbensstötar, såsom de blifvit historiskt konstaterade, och med den upprörande finalen, då åskådarne träda emellan såsom skiljedomare och räddare. —-Kämpens bälte är blott en ringa början i denna genre, likasom Den svartögda Susanna utgjorde fröet till hela den långa raden af blodiga dramer. Man kan i alla fall vara öfvertygad om att på folkteatrarna i London hädanefter endast stycken, som sluta med en boxning efter konstens reglor, komma att uppföras, — Teatercensuren i Ryssland går ganska radikalttill väga. En tysk författare hade för någon tid sedan till. den kejserliga teaterdirektionen i Petersburg insändt en pjes med titeln -Napoleon och hans båda grenadierer,. Efter att länge ha väntat på svar, bad han att återfå manuskriptet, hvarpå ban erhöll följande bref. Er pjes: Napoleon och hans båda grenadierer har blifvit förbjuden af tea:ercebsuren och kan derföre ej uppföras, hvarföre den kejserliga teaterdirektionen ej kan utbetala nåsot arfvode åt er. Vi skulle gerna velat återlemna pjesen, men lagen här i landet stadgar, att en pjes, som teatercensuren förbjuder, skall förvaras i dess arkiv. Med högaktning. Reichardt, regisseur. — En kallblodig mördare. Den 31 Juli kl. 6 morgonen blef en poliskonstapel i London till lad af egaren till ett hus vid Manor Place, emelan ett barn der skulle blifvit mördadt. Konstapeln, hvars namn var Luck, begaf sig då till stället, åtföljd af en annan poliskonstapel samt kommissarien. Uppkomna i andra våningen, möttes de af ett förärligt skådespel. Midt i en pöl af ännu ej fullt telnadt blod, som öfverhöljde golfvets hela yta, lågo