Aftonbladet – 11 augusti 1860, sida 2

att brista af sorg — icke för sin egen skull, men för den smärta han skulle erfara, och om Kön bad för sitt: lif, så var det mer för att bespara ho om detta lidande, än emedan lifvet var henne särdeles kärt. Under ett ögonblick, då stormen något saklossade hon båten och sköt ut den i nama floden som trängde sig fram genom det trånga passet. Hon stötte åran emot klippan med all den kraft hon egde, för att, så vidt det var möjligt, komma midt i strömfåran, lade derpå ned åran och grej styret. Lyckligtvis kantrade icke båten, hvilket nästan var mer in hon hade vågat hoppas. Hon höll rodret med stadig hand, och inom några minuter var hon ute på sjön, der båten hoppade eom en kork på de skummande vågorna. Till följd af Reginalds föreskrift, att hälla af från den klippiga stranden och äfven, genom eget omdöme öfvertygad att, ehuru fruktansvärd öppna sjön kunde förefalla, hennes enda utsigt till räddning låg i att hålla sig på behörigt afstånd från land, hade hon sina blickar fästade på den högsta klippan, och under tiden drefs båten af ebben midtut på viken. Medar bennes ögon sålunda voro riktade på bergsspetsen, tyckte hon att den antog en allt rödaktigare ärgskiftning. Den höjdes till ett flammande återsken, och de dansande vågorna fingo nu samma eldglans på sina breda kammar af skum. Hon vände hufvudet åt Ravenscroft. Barmhertige Gud! slottet stod i brand! I samma ögonblick genljödo den döende mrs Ravenscrofts profetiska ord för hennes sinne. Se, burlågorna stiga! De brottsliga skola förgås! Båten! — se båten den skall slås i stycken! nej — den kastas app på stranden, och hon är räddad! Hon kände en dödlig vanmakt bemäktiga sig hela hennes varelse. Med en sista ansträngning halkade hon ned från sätet till botten af båten, på det att hon ej skulle falla öfver bord, och förlorade i detsamma fullkomligt sansningen. (Forts. följer.)