Aftonbladet – 11 augusti 1860, sida 2

aste tiden föröfvadt brott mot person eller egenom här icke blifvit gjord. Jerfva den 3 Aug 1860. P. Hellhoff. LITTERATUR. sumlade Arbeten af P. I. Ling. Första och endra häftet. Bonniers förlag. Stockholm 1859. Det litterära företag, hvars början vi här anmäla, afser att på en gång fylla en lucka Sverges litteratur, och att hembära en gärd vf hyllning och tacksamhet åt en bland Sverses ädlaste söner, åt honom, som i lifvet svensk i ordets fullaste bemärkelse genom sitt skaplynne och hela sin mångfaldiga, störurtade och fruktbärande verksamhet numera sjelf redan är vorden ett bland våra mestärorika svenska minnen. Hvad Ling var som ;ymnasiarch, hvad han såsom sådan verkat för samtid och efterverld, derom gifves numera endast ett omdöme. Att etti kamp och forskning tillbragt lif på denna bana tillvubnit den väldige kämpen oförvissneliga lagrar, lärer väl ingen numera vilja förneka, Att deremot den berömde fäktmästaren äfven var en mästare i sångkonst, i det svenska ordets poetiska behandling, är någonting, hivarom en stor del af den svenska allmänheten ännu tyckes sväfva i en viss okunnighet. Och likväl var Ling i sistnäronde hänseende ej mindre märklig, ej mindre lofvärd än såsom praktisk fysiolog; hans skaldskap står i det närmaste sammanhang med hela hans öfriga verksamhet, och denna verksamhet var en skapande. Sjelf yttrar han härom i ett bref till Geijer: Allt inom mig är riktadt åt ett och sxmma håll; jag får icke, jag kan ieke rasta. Jag måste skapa. Vare sig gymnastik, fäktning, byggeri, plantering eller rimmeri — skapa måste jag. Han lefde fören id, Nordens pånyttfödelse i fysiskt, iftellektuellt, estetiskt och moraliskt hänseende; och om resultatet af dessa sträfvanden yttrade han vid ett annat tillfälle med lika mycken sanning som ödmjuk sjelfkänsla: Jag vet, att jag, så mask jag är, har genom Guds hjelp verkat på mer öm ett sätt till mitt lands och mitt slägtes andliga förkofran. Jag vet, att jag följt en-ingifvelse, meddelad af en högre kraft än min. Men det var måhända just denna helgjutna, allvarliga och hvarje vanlig effekt försmående karakter hos Lings sångmö, som gjorde henne i viss mån främmande för den publik, på hvilken hon var ämnad att verka; likacom ock de behandlade ämnena utgjorde någonting för mängden nytt och främmande. Det fornnordiska lifvet hade nemligen redan i århundraden varit ett för Nordens söner obekant föremål. Det verkligt sköna och gedigna i dessa dikter kan emellertid ej ilängden förfela sin verkan på det folk, hvars minnen de återlifvat. Och vi hoppas, att den tid ej skall vara så aflägsen, då hvarje vän af svensk poesi skall instämma i följande omdöme af den konstdomare, hvilken Goethe rådfrågade, då han ville skrifva sin Herman och Dorothea. Hr von Brinkman yttrar nemligen i ett bref fill Ling: — — Jag åter bekänner, såsom en outtröttlig språkforskare, att jag af ingen af våra författare lärt så mycket, emedan jag icke känner en enda, som så ur roten och kärnan uppdragit sitt ursvenska skaldespråk och i sanning behandlat det med en klassisk konstfärdighet. I trettio sånger och 700 sidor ej ett enda af dessa nyare blandspråks vanbördiga frillobarh! — deremot hvarje kraftord, hvarje tankedigert eller målande uttryck härledda ur djupet af inhemska källor. Lägg dertill denna rika blomsterkrans af liknelser, alla nya, alla hemtade ur den nordiska naturen, hvilkens prakttaflor öfverallt förråda en konstfärdighet, hvaruti ni täflar med de största mästare uti hvilken vitterhet som helst! Se der, min ädle vän, hvaruppå min vördnadsfulla tacksamhet grundar sig för det stora nöje, hvarmed jag mer än en gång läst och mångsidigt begrundat edra Asar. Och det är med dessa Asar, detta väldiga epos, som denna samling börjar, efter att ha förutskickat det lilla allegoriska poemet Gylfe. Uti fö.sta häftet finner man såsom inledning en lefnadsteckning, hvaruti friherre v. Beskow med den honom egna talang karakteriserar den store hädangångne. Vi tillönska detta vackra företag all den uppmuntran från allminhetens sida, som det i alla hänseenden förtjezar. Handbok i Svenska Skatiläggningsverket, med tillhörande Skattläggningsmethoder af J. As. Thurgren. Redan är ett halft århundrade förflutet sedan, Botin utgaf sin beskrifning om svenska bemman och jordagods, ett arbete, som, oaks tadt alla sina brister, ännu hålles i högt värde, ehuru Botin, enligt hvad numera allmänt erkänves af alla sakkunnige, icke var någon egentlig kameralist. Under bela denna tidrymd kan svenska kamerallagfärenheten sägas icke hafva gjort några vidsträckta framsteg, tilldess hr Th. började att bearbeta densamma först medelst sin Handbok i Sv; kamerallagfarerheten och sedan medelst sina samlingar af stadganden rörande postväsendet rusthållsinrättningen och presterskapets rättigheter, till hvilka det nu anmälda arbetet slutar sig. Att fullständigt redogöra för innehållet af detta arbete skulle blifva alltför vidlyftigtoch egnar sig icke heller för denna tidning. Men ER att brista af sorg — icke för sin egen skull, men för den smärta han skulle erfara, och om Kön bad för sitt: lif, så var det mer för att bespara ho om detta lidande, än emedan