Aftonbladet – 9 augusti 1860, sida 3

der måtte hos K. M:t anhaälla att vid nogre elemen tarläroverk rektor tills vidare må tillsättas blott p förordnande. N:r 140—144. Meddelar att bondeståndets åter remisser af betänkandena n:ris 73, 88 och 113, at styrkande väckta motioner om rättighet för rote bonde att erhålla ersättning för soldattorpets bru kande under det soldaten är kommenderad på ar bete, om rättighet till fri försäljning å landet a bembrygdt öl och svagdricka och om befrielse frå roteringsskyldigheten för åtskilliga fiskelägen inon Norrvikens fögderi af Göteborgs och Bohus län, at borgareståndets återremiss af betänkandet n:r 111 ifstyrkande väckt motion i fråga om skyldighet fö egare af frälseränta att, mot lösen, afstå disposi tionsrätten till ekskog, samt borgareoch bondestån dens återremiss af betänkandet n:r 112, afstyrkand väckt motion om upphörande af klockares skyldig het att fortskaffa domkapitlens och kyrkoherdarne embetsbref, icke föranleda någon åtgärd, enär d öfriga riksstånden bifallit utskottets förslag. GÅRDAGENS FÖRMIDDAGSPLENUM. Bondeståndet. Ministeransvarigheten för sednaste adelsutnämningar. Då konstitutionsutskottets memorial n:r 54, angå ende den af Ola Jönsson från Malmöhus län anmäld anledningen till anmärkning emot konungens rådgif vare — nemligen att de icke den 4 sistlidne Ma gjort föreställningar emot upphöjandet i adligt stånc af hrr Oldevig, de Marå, Möller, Bohnstedt och vo Rewentlow — föredrogs för ståndet, ropades af et par röster på bifall till utskottets hemställan, att Ol: Jönssons ifrågavarande framställning icke må til någon rikets ständers åtgärd föranleda. Sekretera ren uppläste emellertid utskottets utlåtande, och di ngen-annan begärde ordet, anmälde sig att tala Ol: Jönsson sjelf. Ola Jönsson anförde härvid: Enär utskottet hvar ken i betänkandet intagit större delen af de moti ver jag såsom skäl för: anmärkningen i memorialet anfört, eller motiverat sitt utlåtande i anledning a lensamma, anser jag mig böra yttra några ord : rågan, på det ingen må tro, att anmärkningen till commit utan skäl, eller att jag väckt den af begär utt klandra. Det förra eller skälen skall jag så sodt jag kan söka att visa, och det lär väl ej hel er vara svårt, och att jag icke är benägen till ati sländra, torde jag förut hafva tillräckligt ådagalagt synnerhet då jag i början af riksdagen någon gång ade äran att i utskottet deltaga i granskningen af lit ingifna statsrådsprotokoller. Det var då som ag vid mer än ett tillfälle skilde mig såväl under ifverläggningen som vid voteringen från de ledar nöters åsigt (till och med någon inom detta stånd om yrkade att anmälan skulle göras hos riket: tänder om någon regeringsåtgärd, som jag dere not icke ansåg vara anmärkningsvärd. Statsråder iro dessutom icke mer än menniskor äfven de; och wvarje sådan kan lätt fela, och äfven om man uppäckte något obetydligt misstag eller fel af statsrålen, begånget i utöfningen af deras förtroendekall, worde det väl icke så mycket läggas dem till last: nen den anmärkta regeringsåtgärden, som nu är öremål för ståndets öfverläggning, synes mig derenot icke vara så obetydligt klandervärd, att den unnat med tystnad eller likgiltighet förbigås, eller äknas till svaghetssynder. Det faller af sig sjelft, tt om upphöjelsen i adligt stånd endast innebure len tomma titeln eller den betydelselösa värdigheten. utmärkelsen då icke vore det ringaste anmärknings ärd; och allra minst skulle jag anmärkt den; men ager man i betraktande, att den medför sjelfskrifenheten så väl för de adlade personerna som de. as manliga afkomlingar i de sednaste leder (förutatt att representationssättet icke förändras), att :eltaga i lagstiftningen, att stifta lagar för svenska olket, så torde saken få ett annat, ett ganska oförlelaktigt utseende. 37 R. F. bestämmer, söm veta, att konungen eger i andligt stånd upphö nän, som gjort sig af konungen och riket synnerlisen förtjenta. Häraf följer naturligtvis att konungen cke eger att i adligt stånd upphöja män, som. ickt rjort sig af konungen och riket synnerligt förtjenta. ch vill man med uppmärksamhet läsa denna , jem örd med någon af grundlagens öfriga SS, så finner nan lätt, att grundlagens stiftare, 1809 års män cke lagt så obetydlig vigt på bestämmelsen i me anämnda , som regeringen nu synes hafva gjort Det hade måhända äfven varit regeringens skyldig: ret att i det hållna protokollet öfver ifrågavarande egeringsbeslut, i någon mån angifva sättet, hvarpi ch de tillfällen, vid hvilka de i adligt stånd upphöjda xersonerna inlagt de synnerliga förtjenster om ko. wng och riket, som föranledt utmärkelsen. — Hu: uvida dessa personer i så hög grad gjort sig af conungen och riket förtjenta, öfverlemnar jag it war och en opartisk, som känner dem; att afgöra. ollkomligt viss om: buru svaret kan blifva och liks iss om att ingen kan visa det min anmärkning är befogad, eller att rikets sannskyldiga nytta blifvit id regeringsbeslutets fattande iakttagen. Gälle letta i fråga om de infödda svenska män, som sed: vast blifvit i adligt stånd upphöjda, så gäller det äl ändå mera i fråga om f. d. danske undersåter tewentiow. Denna person, som för jemförelsevi ort tid sedan inflyttat i riket, och hvars stora förjenster icke om konungen och riket, men för ho wom sjelf, äro, att han härstädes lyckats förvärfvs ig en betydlig förmögenhet, har nu af regeringer lifvit tillerkänd rättigheten att för millioner ai ändets egna barn stifta lagar, utan att behöfvs: äljas och utan att behöfva ega någon menniska: örtroende. Är detta rätt? Är grundlagens buc nånne icke trädt för nära? Eller kan rikets sann kyldiga nytta befordras genom att i en tid, då beofvet af en allmän representationsombildning känes som störst, då önskningar Härför som tydligast ock förgäfves, uttalas, ändå lemna sjelfskrifvenhet ill lagstiftarekallet? Jag tror det icke. Men allt detta oaktadt skulle jag måhända ändi cke yppat fråga om anmärkning, såframt jag icke annit mig dertill: särskildt föranlåten. Visserliger cke genom med sjelfva saken förenade, dock mec ensamma gemenskap egande omständigheter. Vi eta nemligen, hurusom en af Sverges troligen visa te regenter, den sist hädangångne, ännu djupt sakade konungen, i början af sin regeringstid, gjorde örsök att få förändradt vårt representationssätt huru han icke härutinnan lyckades; att det nådig: Srslag härtill, som ingafs till rikets då församlade tänder, icke var af den beskaffenhet att kunna an gas, torde få skrifvas, icke på hans, utan på de åvarande rådgifvarnes räkning. Förslaget föll; men et är väl ändå en sanning, att högstdensamme sjel! ller genom någon annan tillkännagifvit, det han: sigt var, att representationsfrågan icke kunde falla. — Hvilken af oss betviflar väl, att han skulle förerkligat denna sänning, om han derutinnan varit nderstödd. eller rättare icke rönt motstånd af dem. om egde att i regeringsbesluten deltaga, eller hvilen af oss betviflar väl, att vår unge, älskade ko ung skulle: omfatta sin höge faders id, eller vilja. A att säga, infria dennes på sätt och vis gifna fte, om icke samma hinder uppstode äfven nu, och m likväl, mot all förmodan, konungen icke vill et — hvilket jag skall vara den siste att tro —, i vore det väl statsrådens ovilkorliga skyldighet ati ista hans nådiga uppmärksamhet på denna vigtiga åga, som med skäl kan anses såsom landets lifsåga Men hafva de gjort det? De hafva icke alnast härutinnan gjort ingenting; hvad mera är — st det icke är fullkomligt officiet — det lärer icke ara någon hemlighet, att de vilja ingenting i dennz ftning; depå torde deras åtgöranden i den s. k. uordningsfrågan för städerna utgöra ett ojäfaktigt is. Om jag icke misstaver mig cd aan dar och