Aftonbladet – 6 augusti 1860, sida 2

hålla vägen till Indien öppen för sig, så blefve en strid om Egypten en strid på lif och död. Låtom oss då hellre komma öfverens i godo. Må England hafva Egypten, men låt oss hafva Syrien! Vi vilja dock ingalunda taga det från Turkiet eller göra något franskt vicekonungadöme deraf. Sultanen skall hädanefter som hittills vara öfverherre i Syrien, men på samma sätt som öfver Egypten; eller med andra ord: Syrien skall göras till ett ärfuigt paschalikat eller vi cekonungadöme. Hvaraf kommer det — säger hr Thouvenel — att de kristna och äfven alla andra i Egypten njuta säkerhet till lif och egendom; hvaraf kommer det att man der kan med: lugn anlägga jernbanor, öppna ångbåtsförbindelser o. s. v.2 Jo, emeden der finnes en ordnad regering. Och hvarföre är den ordnad? Jo derföre att den är stabil. Och hvad är orsaken till dess stabilitet? . Jo, dess ärftlighet. (Kuriöst nog att höra Napoleons kabinett argumentera för legitim stabilitet.) Låtom -oss således inrätta ett ärftligt ståthållareskap i Syrien, liksom Mehemed Alis familj bar ärftligt välde i Egypten, så får denne ståthållare både samma intresse och samma utvägar att införa och upprätthålla oråning och säkerhet i sitt land som Mehemed Ali och Ibrahim pascha. Till denna värdighet måste en muhamedan upphöjas. Landets fanatism medger icke att någon annan troshekännare väljes. Den ärftlige vicekonungen skall således vara en bekännare af koran, men tillika en man, som imponerar på folket genom sitt anseende och sina talanger, som har stått i beröring med kristna och som ej är alldeles främmande för de europeiska förhållandena. Låtom oss först komma öfverens om saken; mannen skola vi nog finna sedan! Fastän engelska kabinettet väl genomskådar Frankrikes plan, har det icke förkastat detta under hand framlagda förslag. Det svarar bara att Porten måsta hafva första och afgörande ordet i denna sak, som det för öfrigt kan blifva tid att tala om sedan Syrien är bragt till lugn. Frankrikes arrigre-pensge är Abd-el-Kader. Under de sednaste sorgliga händelserna har den förr fiendtlige emiren ådagalagdt humanitet, värdighet, ja höghet. Araberna vörda honom, ej blott för hans stora namn såsom fransmännens tappre och ihärdige motståndare i Algerien, utan äfven såsom skald och marabut. Han är personligt tillgifven Napoleon, som befriade honom ur det fängelse, hvari Juli-regeringen hade hållit honom, och sedan han bosatte sig i Damaskus ha fransmännen alltid funnit en beredvillig medlare och beskyddare i honom. Att få Abd-el-Kader utnämnd till vicekonung af Syrien, med arfsrätt för hans barn, vore således att göra Frankrike till faktisk regent äfver d-tta land.