Aftonbladet – 1 augusti 1860, sida 3

han tillegnat sig icke öfverstigerf251francs eller motsvarande 20 rdr rmt) — Med afseende på det folkrättsvidriga framhöll jag den omständigheten, att en armå, den må befinna sig ieget, neutralt, vänskapligt eller fiendtligt land, maroderar så snart den saknar de tre nyss omnämnda oundgängliga vilkoren för lifvets uppehälle och nödtorft, utan att man derföre incarcererar densamma och låter den stå tjufsrätt. — Ett sådant ingrepp i eganderätten föranleder endast till en liqvidation de respektive staterna emellan. — Så borde man äfven bruka här; den, som stjäl i rätter nöd, bör icke straffas, han bör på ett mildt och kärleksfullt sätt, som jag nyss föreslagit, tagas om hand för att, sedan hans barndomsuppfostran blifvit vårdslösad, uppfostras och återskänkas åt sambället, på sätt erfarenheten gifver vid handen vid härvarande frivilliga arbetsanstalt X). . Det sker Stockholms stad icke hvad rätt är, då de andra länen vägra att inrätte arbetshus. Besagda stad, som emottager ifrån alla delar af riket, jemte. mycket godt folk. en stor del liderliga och vanartiga menniskor af båda könen och ibland dem en stor del på landet lägrade qvinnor, hvilkas barn falla dels Stockholms allmänna barnhus, dels fattigvården till last, har med betydlig kostnad och uppoffring åstadkommit en räddningsanstalt. till det mesta för fullvuxna barn, hvilken besparat samhället, på de sista 16 åren, ett tillskott af omkring 2,000 personer, som annars kommit att ligga samhället till skada och dess straffoch så kallade förbättringsanstalter,urder den tid samme stad, pro rata parte. måste dela utgifterna med hela det öfriga landet, som i detta hänseende gjort intet eller högst obetydligt för fångars vård och underhåll. Jag kan, med afseende å det nyss anförda, icke förbigå att meddela en berättelse om något som tilldragit sig i ett af de södra länen af riket. Landshöfdingen hade nemligen utnämnt sin borstare, eller så kallade betjent, till fånggevaldiger; men denne fånggevaldiger var godtrogen och lät ibland narra sig till medgörlighet mot de fångar, som han förde emellan länsfängelset och domstolarne i länet, hvarigenom hände att några subjekter beredde sig tillfälle att rymma, hvarför han i det längsta fick så kallade varningar, tillrättavisningar och slutligen suspension. Detta verkade likväl icke bättre än att, då. han åter kom i utöfning af sin befattning, han gjorde sig ytterligare skyldig till fångspillning. Vid det med honom då anställda kansliförhöret fick han väl tillfälle att förebringa de mildrande omständigheter, som förefunnos till hans urskuldande, men de befunnos förtjena intet afseende, emedan han på samma sätt låtit lura sig af brottslingar förut och han lofvat att för framtiden taga sig i akt; hvarföre han utvisades, medan landshötfdingeembetet öfverlade om det beslut, som för honom, ånyo förekallad, afkunnades och vart af lydelse: at han, som för sjunde gången gjort sig skyldig till samma förseelse, förklarades tjensten förlustig. Detta var för honom ett hårdt slag. ty han visste att han saknade duglighet tili all annan nyttig sysselsättning och skulle derföre råka i fattic dom och elände, hvarföre han med bruten stämma och tårar i ögonen yttrade de orden: Jag vet inte hvarföre nådig landshöfdingen skulle straffa mig så hårdt för detta. Vår Herre måtte väl vara så nådig och ge oss en tjuf igen! Den enfaldige fångföraren uttalade här, utan att veta det, en grundsats, som tyckes vara antagen till bruk och användande af hela svenska folket, eller åtminstone den del af detsamma, som utgör dess representanter vid riksdagarne. De göra allt hvad som i deras makt står, såsom lagstiftare, för att genom drakoniska stadganden verka ditbän, att de må kunna förse samhället med tjufvar, som. snart skola blifva fullfjädrade till rånare och) mördare; och, hvad mera är, de sörja för, genom :en falsk filantropi, att de må slippa ut I och öfva sina hjeltedater, icke allenast 1 kola mörkret och i skumrasket, utan jemväl midtl. på ljusa sommardagen. . Så kan det icke och så får det icke vara. Ärl sambhä let sjukt, så måste det botas, om detl ej skall gå sin undergång till mötes; och det får icke säga nej. för medicinen, äfven omå den är dyr och smakar bitter. Hvad jag i detta bänseende har att föreslå är: 1:o Ått man, på sätt jag redan nämnt, a) vårdar sig om de fattigas och vanartigas barn, så att de icke må sakna undervisning och vård samt växa upp till brott; b). att arbetsinrättningar inrättas i länen, på samma sätt som i Stockholm och några få af de öfriga städerna, der de vanartiga, som till största delen i sin barndom njutit ingen eller en förvänd uppfostran. må kunna hållas till arbete, gudsfruktan och goda seder; c) att strafflagarna ändras på sätt förut föreslaget blifvit. . 2:o Att alla, sont blifvit dömda för svårare brott, antingen deporteras till den koloni, som ligger nära nog midtiverldshafvet och kallas S:t Bartelemy och som i alla fall kostar riket icke obetydliga penningar för året, då riket kunde genom denna besittning hafva verklig nytta af sina omkostnader, itby detta systen skulle verka dithän, a) att brottslingarne, som ogerna vilja skiljas från fäderneslandet och derigenom visa att någon gnista al kärlek är qvar i de skuldbelastade brösten, må komma i tillfälle att bättra sig och göra sig värdiga, genom ett rebarare uppförande, att åter beträda den för dem som för oss alla kära fosterjorden; b) att det exempel, som sålunda sta