Aftonbladet – 1 augusti 1860, sida 3

tycka som så: En ann kan vara lika god,, det är, taga sig lika stora triheter ;som en ann. Det är visst sannt, att man smeker mindre hamnbusen, när han beträdes med våldsbragder än den lyckligare lottade samhällsmedlemmen; men man måste också medgifva att alla rytande tilltal och arresteringar till trots förelöpa icke så få våldsbragder, som man måste antaga hafva härrört ifrån dennes tillgöranden, som blifva ouppdagade och onäpsta, ehuru de icke borde blifva det i ett sambälle, som bekostar sig en så talrik och så dyrt aflönad polis. Man kan icke undgå att fälla det omdöme om denna polis, att den ettdera icke kan — i hvilket fall den måste anses helt och hållet eller till någon eller några af dess väsentligaste delar oduglig — eller också att den icke vill, för at skipa någon jemnlikhet emellar de så kallade bättre och sämre lottade bland brottslingar och våldsverkare, göra sin skyldighet. Skulle det sednare vara fallet, hvilket jag icke vågar afgöra, så hafva vi mera att frukta af de så kallade ordningens väktare, än utaf våldsverkarne sjelfve, som det tillhörde dem att vaka öfver. De oordningar, som vålla allmän sorg och nedslagenhet bland Stockholms befolkning i närvarande stund, äro många och tänkvärda; men kronan på allt detta elände är dock nedslagtandet af den lefnadsfriske, fördomsfrie och både såsom borgare och kommunalman så högt värderade snickaremästaren E. W. Rundström, hvilken i ord och handling hade få sina likar. Som blusman var ban med om att bygga och försvara de barrikader, som folkfriheten i Frankrikes hufvudstad uppförde 1848. Han blef skonad i regnet af skrot och kartescher, för att slagtas och rånas i sitt egetlands hufvudstad, och det ser ut, som man lika litet skulle hafva hopp om att få reda på -banemannen här, som i det Sederholmska dådet. Sverge nalkas med stormsteg den afundsvärda ståndpunkt, på hvilken Kyrkostaten och Bombas lyckliga riken så länge befunnit och ännu befinna sig. Vår ställning äri hög grad afundsvärd. — Vi befinna oss snart på samma lyckliga ståndpunkt som de, och den måste vara en nedrig äreskändare, som vill komma och säga, att vårt samhälle icke kräfver ett utmärkt rum bland samhäilen med liberala institutioner. — Man är till den grad liberal att hvarken Satan eller hans tentakler få förtryckas, utan tvärtom på allt sätt, både direkt och indirekt, uppmuntras. Vid välgörenhetsmötet 1857, då det var riksdag, framställde nedskrifvaren af denna artikel förslag om inrättandet af frivilliga arbetshus, som kunde upptaga och vårda lättingar och liderliga personer samt återföra dem till arbetsamhet, gudsfruktan och goda seder, innan de ännu sjunkit så djupt, att de beträdt den del af brottets bana, som gör dem bemfallna till de så kallade korrektions-, men som verkligen borde kallas korruptionsanstalterna, emedan de der undervisas i dessa ge mensamhetsfängelser, af de mest framstående bland brottslingar i alla: de delar af brott, som de ännu icke utöfvat, och slutligen sammansvärja sig, så att de blifva en stat i staten och sambällets mest friktade och fruktansvärda vilddjur eller hvad man kallar sambällets fiender. — Detta flöde ville jag hellre skulle stannas i bäcken än i ån. — Sambhället är vräklingens medbrottsling; då kommuner icke, sin pligt likmätigt och på sätt gällande skolstadga föreskrifver, tager bort barnen ifrån liderliga, lastfulla och brottsliga föräldrar, de der använda dem till tiggeri och sedeslöshet, hvarföre betalning fordras och slutligen stölder å afkomsten af allt hvaraf föräldrarna frossa och supa. — Här är roten och upphofvet till det onda. — Här är. plantskolan för brotten, och dessa olyckliga som, då de taga, utan att veta det, de första stegen; äro desamma, som en gång skola fylla statens fängelser och tillskynda henne den stora äran att hafva ett af de främsta, om icke uteslutande det främsta rummet i de bildade samhällenas brottsmålsstatistik, Gjorde kommunen sin pligt, så utackorderades på hennes eller målsmäns bekostnad sådana olyckliga, oskyldiga barn hos välartade fosterföräldrar, de der hölle dem till skola der de finge inbemta läran om pligterna emot Gud, sig sjelfva och, samhället samt vänjdes till arbetsamhet och goda seder. Det är sannt, att detta förfogande skulle vålla en utgift för kommunen; men denna utgift kommer igen såsom en besparing på de alltjemt växande anslagen för fångars vård och underhåll, jemte det att samhället vunne den väsendtliga fördelen att hafva verksamma händer till sitt arbete i stället för att dessa händer, på sätt det nu: sker, . genom vår falska filantropi, antingen måste ruttna i fängelsehålorna eller också verka till allmän osäkerhet för de nyttiga samhällsmedlemmarnes lif och egendom. — Det är en sanning, att det skulle för den tid, som beslutar och genomför en nödig reform, i detta hänseende, verka dithän, att man blefve belastad, för ungefär en half mansålder, både med anslaget för fångars vård och underhåll och med de speciella kommunalafgifterna för de barns vård och uppfostran, hvilka annars skulle komma att fylla fängelserna; men behofvet är trängande och oafvisligt, och denna reformen kan lika litet och ännu mindre undgås än den som rörer qvinnans myndighet, den lika arfsrätten och författningen om näringsfribeten. Dessa hafva, hvar och en på sitt sätt, vållat olägenhet och rubbning i de då bestämda samhällsförbållanderna; men krafvet har varit oafvisligt och de hafva måst ske, fast såren, som de vållat samhällskroppen, både bafva svidit och blödt. — Som nyss anfördes, kämpade jag förgäfves på mötet 1857 föranläggande af frivilliga arbetshus i alla länen, bvarom jag ock, vid då pågående riksdag, bade låtit väcka motion af en aktad ledamot inom borgareståndet. — Baron Raab och flera med honom lika tänkande bäfvade tillbaka för de stora kostnader, som fordrades både till anläggandet och underhållandet af så beskaffade arbetshus. — Jag framhöll förgäfves dan nmettndiinkhkaton att orfaranhoton int nt