Aftonbladet – 20 juli 1860, sida 3

och ryckte till sig piskan,, ehuru domaren icke kan se, att dermed uttryckes något annat, än hvad förut står isprotokollet. GC A N Pettersson, ytterligare tillspord huruvida Wibell, medan han satt i droskan, hade talat vid vittuct, uppgifver att samtal egde rum, dels om det ställe dit det skulleköras, dels derom att Wibell.väntade På sin hatt. . Hr Beckmaf vill i detina omständighet s ett bevis att Wibell icke var sanslös. Hr Wibell erinrar, att han alltjemt sjelf uppgifvit, att han, medan: han, satt i droskan, någo hemtade sig ochsamtalade med personer angåend tillrättaskaffandet af hatten. Läsningen fortskrider vidare till drängen Anderssons vittnesmål, dervid. Andersson, ålagd at tillstädeskomma af. samma anledning som pettersson rår företräda. I j Hr . Beckman anmärker, hur orimligt det är satt en så klen karl som Andersson kunde, såsom han uppgifvit, ensam stödja en så störväxt person som Wibell, då denne, enligt -Anderssors vittnesmål, icke kunde redasig sjelf. z i Andersson, som är :en liten, men temligen starkt byggd yngling, genmäler, att hr Beckman icke känner hans styrka; han är kanske lika stark som någon grof karl. Hr Beckman spörjer hr Wibell, om han vid tillfället var öfverlastad, och förklarar, då hr Wibel bestämdt förnekar sådant, att han vill med vittnen styrka att så var förhållandet. Från kärande sidan anmärkes, att vittnet Pettersson, som vid förra rättegångstillfället och ä ven nu förnekat, det han. hjelpt tillvid Wibells fram förande. till droskan och uppstigande i densammay likväl i polisen, enligt hvad protokollet vitsordar, .bestämdt sagt att han biträdt att lyfta upp Wibell. — Pettersson: förklarar, att han vid det:straxt efter händelsen hållna polisförhöret ej så noga ihågkommit alla omständigheter, men nu efteråt erinrat sig, hurä allt tillgick. Hr Beckman -änmärker vidare vid läsningen af den vittnesberättelse, i hvilken ett vittne uppgif ver, att Levin slagit efter vittnet med ett tillbygge, som shven om vittnets öron, att detta hvinande, bevisade, att hvad Levin haft i handen icke kunnat vara något tungt tillhygge, utan en pisksnärt eller dylikt. Anmärkande dock härvid domaren, att ett hvinande, ljud nog äfven kan förnimmas af ett tyngre tillhygge, då det, svängdt med kraft, passerar så nära hörselorganerna. Hr Beckman anmärker äfven, vid det ställe i protokollet, som upptager Levins förne-: kande att hafva blifvit ikullslagen, att Levin ej hade bestämdt nekat till detta, men yttrat, att han icke erinrade sig hafva blifvit ikullslagen. Vid anmärkningen i protokollet angående grefve Rosens slägtslapsförhållande till hrr Mecklenburg, upplysa dessa att de äro sysslingar med grefye Rosen, dervid domaren anmärker; att något jäf alltså icke för grefve Rosen egde rum, äfven i hvad som rörde hrr Mecklenburg. Dessa förklara likväl, att de för sin del ej påkalla hans hörande hvad dem angår. ki Drängen Andersson upplyser, att han sett grefve Rosen slå en sjöman vid namn Lindgren; Lindgren yttrade dervid, att det var skam af kaptenen .attaslå honom, som varit vid flottan och som kaptenen borde känna, då han flera gånger varit ute och seglat med honom. : Grefven genmälde derpå: jag heter icke Rosen och är inte nån kapten. klagaren anmäler, att han med anledning af detta vittnesmål anklagar grefve Rosen för delak: tighet i uppträdet. . Hr: Beckman bestrider upptagande af en sådan anklagelse, såsom ej hafvande gemenskap med nu handlagda sak, hvilken, om nya anklagelser upp: toges, aldrig skulle blifva slut. Hr Wendiland invänder, att då anklagelsen har afseende på. störandet af allmän vägafrid, måtte väl: åklagaren vara berättigad att densamma fram: ställa. i Något vidare anmärkningsvärdt förekommer derpå icke under protokollsjusteringen, vid hvars slut åkaren Pettersson och drängen Andersson få förete sina betyg. Petterssons prestbetyg vitsordar försvar: lig, Anderssons åter gods kristendomskunskap. An! dersson företer dessutom flera orlofssedlar, som lemna honom särdeles goda och berömmande vitsord för på: litlighet, ordentlighet o. s. v. Domaren skrider nu. till upprop af de å ömse sidor tillkallade vittnen. De tilltalade ha icke något jäf att. anmäla mot de å kärånde sidan åbe: ropade personer. : Men häradshöfding Wendtland för: klarar sig, i egenskap af ombud för hr Wibell, vilja styrka, att alla de personer, som befunno sig i der omnibus, ur hvilken de tilltalade vid tillfället kommo, deltogo i slagsmålet; hvadan, och då det är bekant. att den å svarande sidan åberopade löjtnanten grefvt Gyldenstolpe befunnit sig uti samma omnibus, hr Wendtland nu äfven anklagar honom, likasom förut grefve Bjelke, för delaktighet i uppträdet, och bestrider följaktligen hans hörande som vittne, för: klarande hr Wendtland, att det vore hans afsigt att anklaga alla dem, som han kunde: erfara hafva ) slagsmålet deltagit, men det oaktadt ansett sig kunnå inför rätten uppträda. såsom vittnen. Hr Wendtland anser det nemligen i hög grad otillbörligt, hvad sor i annat fall måste inträffa, nemligen att personcei vittna, fastän de sjelfva slagits. Hr Beckman bestrider, alltafseende på denn: jäfsanmärkning, anmärkande att hr Wendtland bju dit till att jäfva alla vittnen, som på sv rande sidar åberopats, i den tydliga afsigten att minska den be; visning, som från svarande :sidan kunde åstad: kommas. k Grefve Gyldenstolpe, tillspord om han sla! git några af målsegandena i nu anhängiggjorda sal besvarar nekande denna fråga. Smedsarbetaren Stenqvist, åberopad såson vittne för att styrka, att alla de, som befunno sig ; omnibusen, deltagit i slagsmålet, vitsordar, att har sett alla. dem, som voro i omnibusen, rusa in i folkhopen och slåss. Men härvid företedde sig, hyad grefve Gyldenstolpe angick, att grefven ej setat i. omnibusen, utan på kuskbocken, och vittnet Sten qvist kan ej intyga något annat än i afseende på dem, som suto inuti vagnen. Domaren föreslår och parterna medgifva, at med grefve Gyldenstolpes hörande må anstå till sist på-det utrönas må, huruvida något af öfriga vittnen kan intyga, att grefven deltagit i våldet mot målsegandena och derföre bör såsom jäfvig anses. Öfriga tillstädesvarande vittnen, till antale: 23, uppropas nu för edens afläggande. Mar nödgas anskaffa icke mindre än 5 biblar, fö; att hvar och en skall blifva i tillfälle lägg: fingrarne på boken, och trängseln kring dombordet och biblarne är i alla fall ganska betydlig. Sedan vittnena gått eden, erinras dt af domaren om dess vigt och betydelse sam: förmanas att hålla sig till sanningen. Samtliga vittnen tillsägas derefter att urtingssaler sig aflägsna, då vittnena skola höras ett och ett i sender, och göres dervid början med de å kärande sidan åberopade personer. Målaren Billqvist hade den 13 Maj nedanför :Pohlsro sett en person; den han sedermera igenkänt vara löjtnant Å. von Mecklenburg, i ordvexling med-5-å 6 andra, hvilka afM. utmanades att möta hönom en och en i sender; M. hade då ännu hatten på. Tre personer framträdde också, den ene efter den andre, och blefvo af M. slagne, dervid den tredje i ordningen tillsammans med M. föll i diket. Flera personer sökte blanda. sig i saken och afstyr slagsmålet, under det gruppen drog sig nedåt vägen, Men -i detsamma ankarmimao två. omnibusar. hvilka