Aftonbladet – 18 juli 1860, sida 1

taste i verlden. Äfven infanteriet var förträffligt. Ifvern att få komma i handgemäng var allmän: fverste San-Antonio bildade reserven med en kavallerikår. Fienden hade å sin sida 4000 man infanteri och, såsom det uppgafs, 3000 man kavalleri samt några kanoner; han hade intagit sin position på andra sidan om den lilla ström, som skilde oss från honom, och hans bållning var ingalunda att förakta... Ilans armå bestod af kejsarrikets bästa trupper, anförda af en ganska gammal och duglig general. Den fiendtlige generalen hade hittills ifrigt förföljt oss och vidtagit alla dispositioner för ett regelbundet anfall. Två kanoner, placerade på hans sida om strömmen, beströko vår kavallerilinie. Redan hade våra tappra bussar af första brigaden på Nettos kommando dragit sina sablar och afbidade endast trumpetsignalen, för att spränga mot de båda bataljoner, som gått öfver strömmen. Dessa käcka män voro säkta öm seger, ty de och Netto hade aldrig blifvit slagna. Infanteriet Echelonnerade i divisioner på spetsen af kullen och betäckt af en fördjupning. i: marken, skälfde det af stridslängtan. Redan hade Canavarros fruktansvärda lancierer börjat rycka framåt, kringgående högra flanken för fienden, som derigenom nödgades göra frontförändring, hvilket försiggick i cordning. Denna oöfverträffliga kår, som nästan uteslutande bestod afslafvar, hvilka af republiken blifvit frigifna och utvalda bland provinsens yppersta hästtämjare, alla svarta tiH färgen, undantagande officeratne, bildade en verklig skog af lansar. Aldrig förr hade fienden skådat dessa frihetens barn. Med sina lansar, som voro längre än detta vapen vanligen är, sina svarta ansigten, sina kraftfulla lemmar, ytterligare stålsatta genom strängt och mödos