Aftonbladet – 16 juli 1860, sida 3

funno :0ss vid kanten af stora skogen för att. begifva oss till Lages. Fienden, som ej hade någon aning om vår flykt, sökte oss förgäfves följande dagen. Under striden var faran stor, vi voro ytterst uttröttade, hungern plågade oss och vi försmäktade af törst, men vi måste kämpa, kämpa för lifvet, och tanken härpå lät oss glömma allt . annat. Men då vi väl uppnått skogen, blef det en annan sak; vi saknade allt, och då nu faran ej längre kom oss att glömma våravlidanden; kändes de förfärliga och outhärdliga, Bristen på lifsmedel, aMas nedslagenhet, någras blessyrer och saknaden af allt som erfordrades för att förbinda dessa, allt bidrog att göra oss modlösa. Under fyra dagar hade vi intet annat att förtära än rötter, och jag vill ej ens försöka att måla den svårighet vi hade att bana oss: väg i denna skog, der det ej fanns minsta spår af en stig, och hvarest naturen, öfver all beskrifning fruktbar, låter under jättefurorna en särskild skog af rosenbuskar uppväxa och frodas, hvilkas affall på sina ställen bilda oöfverstigliga förskansningar. Några af våra karlar deserterade i sin förvilan; det var en oerhörd svårighet att söka app dem och med våld tvinga dem att krya pp sig. Det fanns endast en utväg, och det var jag, som påfann den. Jag samlade ihop våra män och sade dem, att jag gaf dem full ribet att begifva sig bort hvar och en åt sitt våll, bäst de behagade, eller att fortfara att narschera 1 trupp för att skydda de sårade ch ömsesidigt försvara hvarandra. Detta Jelpte; från detta ögonblick, då det stod hvar ch en fritt att begifva sig bort, tänkte ingen idare derpå, och hoppet om räddning uppifvades hos alla. : Fem dagar efter striden funno vi en picada, n stig, endast tillräckligt bred för en person, ällan för två, Denna stig förde oss till ett us, der vi stillade vår hunger med två oxar, om vi slaägtade. 7 Derifrån fortsatte vi vår väg till Lages, dit i framkommo en förfärligt regnig jer MN