Aftonbladet – 16 juli 1860, sida 2

förnöjd ooh lät sina ungar förstå: Nu ändtligen har jag den stora hunden, och trafvade dermed af till mötesplatsen: Denna vär i ett snår på en kulle, hvars.spets kröntes af en gammal. borg. Vid borgporten befann sig den store hunden, och då vargen kom, visade han sina långa, skarpa tänder och helsade honom: Stig in, käre varg! Det gläder mig hjertligen att se dig. Derpå lade vargen sin tass på hjertat och genmälde: Huru länge harjag icke fröjdat mig åt denna gläda sammankomst! Jag tycker så mycket om edra hundar; allesammans, och hvilka känslor jag hyser för de goda fåren, som-I så väl vakten; kan du slätt inte tänka dig, Jag umgås. med en plan att göra mödan för de små Hundarne helt lätt och angenäm. Det är ju verkligen beklagligt, att. de stackars små kreaturen anstränga, sig så hårdt ch måste ut i storm och oväder för att vakta sina får emot. de. illasinnade vargar, som. ströfvaomkring på alla sidor. Du är stor och stärk; Skulle ioköe dukunina befria de små hundarne från deras besvär och. sjelf taga. vård. om alla fåren? .Desmå kunde sedan sofva ganskaangenämti solskenet; och du och jag, vi skull8 nog dra försorg om att det icke skulle fattas dem de däckraste.-benkotor och köttstycken. Emellertid skullevr gemensamt vakta fåten. Då blef denstora bunden upprymdjoch-genmilde: Sannerligen; en herrlig plan! Du är verkligen alltför: god! De små hundärne äro här tillstädes innanför porten. Fråga dem :hvad de tycka om din plan. Då blef den --gamle ulfven. misslynt och illa till mods; ty -han märkte ätt Prins lockat honom på hal is. Han försökte så godt sig göra lät att gifva vänligaste utseende åt sin nos och-svarade: Nej, tack vackert, käre Prins: Jag: ville hellre slippa träffa dem i dag; Jag har ännu icke, min framställning till dem fullkomligt i ordning.. Då blefvo de små hundarne; Bom inifrån hadeHört allt; vid godt lynne och började att tjuta och skälla och hvifta med svansarne och hoppa omkring i glädjen: Du är dock alltför god, som vill öfvertaga omsorgen för våra fårb— Då vargen såg sin plan vara upptäckt, smög han bort, med svansen mellan benen, och från den stunden visste de små rackorna, att Prins var deras sanne Vän, och de Voro icke längre afundsjuka på honom, utan tålte hvarandra, och vargen fann rådligt att gömma sina planer tills-tiden-kunde blifva mera passande för deras utförande.s:se osmmes 0 —— ——