Aftonbladet – 14 juli 1860, sida 3

en Skyndsam utredning, möjugnet för galdenaren au åter komma på fötter m. m., talade dock kraftigt till. försvar för detta stadgande. Man hade: sett exempel på, att gäldenären, understödd af någon hjelp sam person, som åter ville bringa honom i en bättre ställning, framlagt ganska antagligt ackordsförslag, men att härvid ofta en enda person lagt hinder ivägen för dess antagande, och det vore gemenligen ej de mindre bemedlade, som behöfde tvingas till ackord; utan vanligen den rike, som det gjorde mindre, om ban fick vänta, blott han kunde få fullt. För honom var det lätt att säga: Ja, ni kan ju gå in på -ackordet; men jag vill ha hela min fordran betäckt, och oi får derföre lägga till af er andel för att blifva mig qvitt. Den, som hade största kraften att säga aej, var vanligen den strängaste. Någon verklig olycka i praktiskt bänseende; kunde ej befaras af försla get, enär så stor pluralitet af fordringsegare och fordringsbelopp erfordrades för ackordets antagande, Enahanda grundsats var icförd i andra länders lagstiftningar, och tiden syntes äfven inne för oss att gifva något efter på det stränga begrepp, som vi hittills haft, och visserligen alltid böra ha, om den enskildes rätt; men då så många verkligen goda skäl talade för en eftergift härutinnan, låge häri ett försvar, Hr Wahlboru tillkännagaf sig hysa åtskilliga betänkligheter häremot samt önskade återremiss. Hr Kock sade sig ha noga öfvervägt frågan, men ej ändå kunnat komma tillnågon mogen öfvertygelse, huruvida förslåget borde antagas eller icke. Någon verklig rättsgrund ansåg han det emellertid ej stödja sig på. Ifrågavarandestadgande, som-åsyftade möjligaste skyndsamhet, stode ej i öfverensstämmelse med den nya lagens öfriga bestämmelser; ty många; möjligheter funnes, som tilläto gode männen. att, oaktadt ackord, draga ut på tiden, så att ingen visshet lemnades att genom detta stadgandes antagande få ett snart slut på konkursen. När hela detta förslag dessutom gick ut på att åstadkomma skyndsam utredning, syntes borgenärerna ej hafva någon verklig fördel af ett ackord, ty de komme dock ej i besittning af sin qvot, förrän utredningen skett, och derpå kunde de lika väl vänta utan som med ackord, hvilket dock alltid. utgjorde en uppoffring till gäldenärens fördel. Tal. ansåg hela förslaget ha framkommit för tidigt till ständernaZoch ej på väg, som vederbort, såsom proposition från K. M:t; hvarföre han ej trodde att det nu heller skulle blifva lag, äfven om det antogs af ständerna, utan kommer H. M:t sannolikt att med förkastande häraf sjelf afgifva proposition i ämnet. Af denna anledning motsatte tal. sig ej förslaget. Hr Renström ansåg i allmänhet fördelaktigast för borgenärerha att taga ackord; men hyste betänkligheter vid tvångsackordet, så framt ej ett visst minimum för dess antagande bestämdes, som han föreslog måtte blifva 50 , i. hvilket syfte han yrkade återremiss. 3 Hr Thollander: Hvad man egentligen klagade öfver vid konkurser var deras långsamhet, hvilket i väsendtlig mån skulle förekommas genom denna lagbestämmelse, enär det nu ofta beror på en ä två personer att derpå ej fås ett slut. Borgenärer kunde här betraktas såsom stående i ett visst bolagsförhållande till: hvarandra, och i bolag har pluraliteten beslutande rätt emot minoriteten. Ett förslag i samma riktning hade af K. M: blifvit förelagdt Norges sednaste Storthing, med. den, skilnad likväl, att detta endast fordrade en pluralitet af två tredjedelar. Att i allmänhet här säga, att majoriteten handlade till minoritetens förfång torde vara mindre riktigt. Man borde vända om satsen och säga: bör en ringa eller den allraminsta minoritet vara berättigad att handla till den största majoritets förfång? Så uppställd finge satsen sin rätta betydelse. Hvad lagstiftningen i utlandet anginge, förhölle det sig utiifrågavarande all så, att den hamburgska bestämde en minimiackordsumma af 40 4; den franska enkel majoritet; den engelska tre femtedelar af borgenärerna och be-Å jvakningsbeloppet; den preussiska enkel pluralitet, men tre fjerdedelar af bevakningsbeloppet. Häraf synes således; att blott en enda utländsk lagstiftning bestämt en viss procent, men alla de öfriga antagit majoritetens beslut, hvarföre det ej syntes vara skäl att afvika rån den allmännast följda principen. En fråga kunde visserligen uppstå, huruvida tvångsackord borde gälla för andra än köpmän, men som här ej var fråga om gäldenärens, utan borgenärernas fördel, så borde man ej skilja härpå, då man väl fick antaga, att hvad som medförde fördel i en köpmans konkurs äfven borde medföra fördel i en icke köpmans. I jhändelse af ackord förbinder sig äfven gäldenären vanligen att betala mera än massan kan åstadkom jma, och han kan det ock, då han sjelf får realisera na tillgångar. På dessa skäl yrkade hr Thollander ifall. Mall Hr Trägårdh fann ingen våda ligga i antagandet af detta stadgande, utan vore: all möjlig varsamhet dervid iakttagen, likasom hela förslaget vittnade om msorgsfull behandling, hvarföre han understödde eras mening, som talade för bifall, instämmande för öfrigt i hr Björeks anförande. Vid framställd proposition godkändes paragrafen. s 110 återremitterades på yrkande af hr Björck för redaktionsförändring och förtydligande. Likaledes iterremitterades: 111, på yrkande af hr Björck i syfte att orden: der borgenären eller gäldenären det iska, skulle tilläggas; 4 122 och 123 på yrkande af hr Grenander för åtskilliga redaktionsförändringar; 3 125 på framställning af hr Kistner för att behandlas i sammanhang med den förut återremitterade 35 4; 3 127 påyrkande af hr Björck för att orden: på rätten ankomme derefter att pröfva, huruvida ombudsmannen må vid nämnda befattning bibehållas,, hvilket kunde misstydas, då ombudsmanskapet härigenom sunde uppfattas såsom varande någon verklig tjenst, mätte få en annan lydelse; samt 140 på yrkande af br Grenander för intagande af ett tillägg. Härefter förekom sjelfva ingressen, som äfven återremitterades på yrkande af hr Björck. I öirigt godkändes det nya förslaget till ny konkurslag. Härefter öfvergick man till förordningen om boskilnad och ufdanskiftande af egendom i makars bo. Häraf återremitterades S 3 på yrkande af hr Björck, tom ansåg att man här gått för långt, då mån vid ånsökan om boskilnad låte boet undergå konkursbehandling, hvarlgenom man avgrepe den enskildes rätt ållt-för mycket. Hr Thollander förenade sig om återremiss. s 12 innehåller: Då boskillnad beviljad blifvit, vare all egendom, som efter ansökningen om boskilnad gjörd är, genom arf gåfva eller testamente eller annorledes, tillfaller ena maken, såsom enskild egendom ansedd. Hustru vare ej pligtig att med; sådar dgendom ansvara för gäld, som under äktenskapet derförut gjord är, ändå att hon för den gäld i-borgen gått, eller lika med mannen till betalning sig förbundit ete Vid föredragning häraf anhöll hr Björck. då detta vore ett högst vigtigt stadgande och en ny princip härigenom infördes i lagstiftningen, om upphäfde mannens giftorätt efter boskilnaden samt tillintetgjorde den närmaste civila följden af äktenskapet, att man ville uppskjuta att fatta något oeslut. i denna fråga, innan de öfriga stånden deröfver fått yttra sig. Af motsatt mening voro hrr Lovån och Thollander. Paragrafen återremitterades likväl, och irsammanhang dermed S8 14, 15, 16 och 17. Härefter genomgicks förordningen, huru gäld . vid dödsfall betalas skall och om urarfva-görelse, så ock angående undanskiftande af. egendom i död makas bo, af Hvilken förordning 45 2, 3, 10 och 12 återremitterades, på grund af-hr Björcks gjorda anmärkningar, samt 6 på yrkande af hr Schenström för en mindre redaktionsförändring. I öfrigt godkändes nämnde förordningar. Bondeståndot. Bevillningsutskottet har i utlåtande n:o 27, i anledning af återremiss i vissa delar af betänkandet angående tullbevillningen, i första punkten inbjudit bonJeståndet att lika med de öfriga stånden åsätta ara Säg d RR NE