Aftonbladet – 14 juli 1860, sida 3

JUukes, NEC Undantag COdast ar mom.-D 1:53 Jb, ant gående de omständigher, på grund af hvilka, vid in: träffande konkurs, inteckning blirutan verkan. Dett: moment återremitterades. I samma 6:s mom. 2inflic kades, på förslag af hr Dalmah, det tillägg, att i fråga om återgång af betalning, som blifvit verkställd inom de sista 30 dagarne före konkursens början bestämmelsen skall gälla endast med afseende på så: dan gäld, som icke före konkursens början till betal ving förfallen. varit. En långvarig öfverläggning uppstod angående 35 soni stadgar att till konkursbo räknas icke blott all! hvad gäldenären tillhörde vid konkursens början, utar äfven hvad honom under konkursen tillfaller af så dan beskaffenhet, att det för gäld kan i mät tagas, dock ej mera än den behållning, som återstår sedan afdrag skett för all kostnad till förlag, jemte gäk ren hans hustrus och oförsörjda barns under: åll. Hr Dalman ansåg detta stadgande innefatta en betänklig orättvisa mot den gäldenär, som kan ega någon utsigt att efter konkursen komma i en för; Bättrad ställning. Det vore egnadt dels att fördröja konkursens afslutande så länge anledning förefunnes att boet kunde tillvinva sig andra tillgångar än de afträdda, dels att föranleda försök till lagens kring: gående, och framför allt att hindra gäldenären att under konkursen få ringaste kredit. Att annan egen: dom än den vid konkurstillfället innehåfda afträdes; strede dessutom mot det begrepp om konkurs, som utskottet uppställt, att nemligen vara endast en Jiqvidstionsåtgärd. Det föreslagna stadgandet skulle för obestämd tid hålla gäldenären i ett slags slaf: veri och despotiskt beroende af sysslomännen. Hr Dalman insåg icke nyttan af att frånträda den ilag. skipningen nu gällande grundsats, hvilken jemväl funnes erkänd både af lagkomitn och lagberedningen, nemligen att till konkursbo skall räknas endast hvad gäldenären eger vid konkursens början eller hvad som kan till konkursboet lagligen återvinnas. Om likväl man ansåge något derutöfver böra tillflyta konkursboet, borde åtminstone någon kortare tid efter konkursen, t. ex. motsvarande anslagstiden, bestämmas, under hvilken tid hvad cessionanten tillfaller genom. arf, gåfva eller testamente skulle räknas till konkursboet. Möjligen kunde detta blifva ett korrektiv mot försöket att göra konkurs med beräkning att omedelbart derefter ingå ett rikt gifte eller taga art, äfvensom förekomma en och annan skandal, som man nu erfar; att nemligen en person, som förklarar sig insolvent den enå månaden, redan den påföljande börjar göra mer eller mindre lysande affärer. Hr Dalman yrkade återremiss, Hr Olivecrona instämde i detta yrkande, anseende han icke blott de gamla fordringsegarne, utan äfven: de: efter konkursen tillkomna, hvilka förbjelpt honom att komma i verksamhet, ega anspråk på hvad gäldenären derefter ärfver eller förvärfrer. Stadgandet vore för öfrigt ej blott teoretiskt oriktigt, utan äfven förenadt med praktiska svårigheter. Ingen skulle vilja ingå på aftal med en i konkurs försatt person, då han aldrig kunde komma att ega något. Åberopade slutligen ett yttrande af lagberedningen i ämnet. Grefve E. Sparre försvarade deremot förslaget i ett längre anförande. Han började med en öfversigt af de två olika grundsatser, som i andra länders lagstiftning i detta afseende gjort sig gällande: den ena, den på romerska rätten fotade, ännu i Tyskland i flera stater bibehållna; den andra, ursprungligen härstammande från Italien, af den franska lagstiftfningen adopterade och sedermera i en mängd europeiska stater antagna och i andra för närvarande föreslagna. Utskottets förslag grundade sig på denna sistnämnda, som talaren ville kalla den vesterländska. Handelslagstiftningen måste vara kosmopolitisk, och det ginge ej an att vi ensamma i dessa ämnen stiftade lagar, hvilka stode i strid med dem, som an tagits af hela det öfriga civiliserade Europa. Man skulle då slutligen betrakta oss såsom ett Kina eller ett Japan och ej vilja inlåta sig i affärer med oss. De åsigter, som genom lagskipningen här vunnit häfd och vid hvilka hrr Dalman och Olivecrona ville fasthänga, vore för öfrigt aldrig erkända i vår lagstiftning, enligt hvad talaren sökte visa. De af en felaktig lagtolkning föranledda missbruken hade också gått så långt, att lagskipningen måst såsom ett korrektiv medgifva konkursmassa utmätningsrätt i gäldenärs efter konkursen förvärfda egendom. Hade förslaget fel, så vore felet att det är alltför mildt. Grundtanken deri, liksom i hela lagen, vore att påskynda konkursutredningen och att föranleda för borgenärerna så fördelaktiga ackord som möjligt, och man bade derföre ansett sig böra medgifva gäldenären mindre förmåner under sjelfva konkursen för att göra honom intresserad att slippa ifrån konkorstillståndet. Lagen innehölle tillräckliga garantier emot att konkursen ej kunde obehörigen fördröjas, och man finge icke förbise, hvad motståndarne dock tycktes göra, att lagen afsåg att inskränka hela konkursbehandliogen till kanske ej så många månader, som den nu ofta fortfore under år. Konkursen vore ingenting annat än en administraÅk tion under lagliga former, och det vore ju en orimlighet att administratörerna icke skola ega disponera hvad som tillflyter boet, lika väl som hvad deri finnes då de mottaga det. Stadgandet vore en af den nya lagens höcnstenar och stode i det oskiljaktigaste sammanhang med bestämmelsen om preklusionens upphörande, hvarföre talaren varmt förordade bifall till detsamma. Hr Dalman genmälde, att grefve Sparre, då han talade om hela den civiliserade handlande verlden, likväl förbisåg England och Amerika, hvilka dock höra dit, liksom äfven Hamburg och Lybeck, med hvilka vi ba så lifliga förbindelser. V dessa staters konkurslagstiftning finnes denna grundsats ej tillämpad. Erinrade att utskottet ansett konkursen såsom en liqvidation, ej såsom en administration, och anmärkte slutligen, att preklusionens upphörande, hvilken talaren för öfrigt motsatte sig, så mycket mindre kunde anses stå i något oskiljaktigt samband med förevarande stadgande, som en af komitens kunnigaste och erfarnaste medlemmar, hr Söllscher, reserverat sig mot 35 S, utan att derföre ha något att invända mot borttagande af preklusionen vid fordringarsbevakning. Hr Olivecrona påstod, att den åsigt han förfäktade ingalunda varit främmande för vår lagstiftning, då den återfunnes såväl i 1773 års konkursstadga som i den af år 1798, hvarjemte 1854 års komite föreslagit dess bibehållande. Hrr Armfelt, Nordenfelt och v. Ehrenheim understödde utskottets förslag, den sistnämnde under anmärkning att konkursens syftemål måste vara, att bereda ala lika rätt, och att således i sjelfva begreppet om konkurs icke låge någonting som hindrade att till massan ingioge hvad gäldenären kunde under konkursen ärfva eller förvärfva. Vid slutligen anställd votering bifölls paragrafen med 23 röster mot 13. . Vid pleni början upplästes en skrifvelse, i hvilken frih. R. Cederström anhöll att efter 8 månaders trägen tjenstgöring få afsäga sig sin plats i könstitutionsutskottet och bland elektorerna. Hr O. J. Fåhrevs afsade sig sin plats i statsutskottet och i talmanskunferensen. s På förslag af grefve Lagerbjelke beslöts, att bevillningsutskottets voteringspropositiooer angående tulltaxan och statsutskottets angående första bufvudtiteln skulle: sättas främst på föredragningslistan näst efter konkurslagen. Borgareståndet. I detta plenum fortsattes och afslutades behandlingen af lagutskottets betänkande n:r. 33, rörande förslag till ny konkurslag m. m. Vid 99, rörande det så kallade tvångsackordet uppstod en längre diskussion. Hr Palander ansåg detta stadgande vara ett alltför stort ingrepp i den enskilde borgenärens rätt, ithy att han härigenom tvingades underkasta sig pluralitetens beslut. Om å ena sidan skäl härför kunda a RM Se Je fäller 0 TI än FORE JAR TKA a 1 JE. Kg