Aftonbladet – 14 juli 1860, sida 2

Folkskoleläraremötet i Arboga. (Från Aftonbladets korrespondent.) Diskussion om utanläsning af katekesen. Den femte af de till öfverläggningsämne framställda frågorna lydde: När det är allmänt kändt att mängden äf föräldrar påskynda katekesutanläsningen, och de flesta af dem anse undervisning derutöfver obehöflig, hvadan många bern redan vid 10 års ålder tagas ur skolorna, huru skall katekesundervisning bedrifvas för att, på samma gång den blir något mer än ett tanklöst upprepande af ord, möjliggöra att äfven de öfriga för folkskolan anbefallda undervisningsämnena kunna öfvas nera än som nu sker? Till mötet bade inkommit ett skriftligtsvar å denna fråga från telegrafkommissarien B. Hörlin i Grenna; det fördömde katekesens utanläsning såsom själsdödande och borttagande tiden för andra ämnen. Skolläraren G. W. Åstrand från Utön hade ett anförande, som jag meddelar in extenso, till läsning för hrr riksdägsmän som skola besluta öfver katekesutanläsninsen: Det är ju en förnuftig regel, att då man vill verk ställa ett arbete, så väljer man dertill det tjenligaste och lättaste sättet för att uppnå sitt mål och göra sitt arbete så fullkomligt som möjligt. Månne man vid meddejandet af kristendomsundervisningen ivåra skolor i allmänhet tillämpat en sådan förnuftig regel? Jag förmodar att flertalet af mötets medlemmar tvifia derpå. Har man gjort afseende-på den ofantliga och dyrbara tid, som förspilles vid den me åingslösa och hågdödande utanläsningen?. Har man tagit i betraktande huru mycket tälamod af barn och lärare, som dagligen måste uttömmas, alla de tårar, som rånnit från bardens kinder ned på deras plågöris, katekesen? Har man :ömmat för alla de mödrars. bekymmer, hvilka suckat öfver sina barns oförmåga att lära sig katekesen utantill? Jag vågar påstå, att man alltför litet tänkt härpå. Förfäktarne af den ordågranna utanläsningen påstå, att allt detta är ett nödvändigt ondt. Om.så är, så måste ju alla dessa uppoffringar af en oer sättlig tid och möda lemna goda och rika frukter, nemligen en lefvande och varm kristendomskunskap. Jag vågar åter påstå att man härutinnan grymt bedråger: sig. Af femton års erfarenhet har jag lårt mig inse, att frukterna icke motsvara arbetet. Jag vill också på grund af denna erfarenhet söka bevisa tr jag, måhända i mångens tanka; dristigt nog påstår. Det är väl bekant, att allmogens barn ha till bufvudsak för sin bildning katekesens inlärande utantill. Det är deras alpha och omega. Den lärare, som derföre icke påskyndar katekesens utanläsning med barned, är i föräldrarnes ögon en dålig lärare, och om läraren icke tidigt nog börjar dermed, så göra för äldrarne det sjelfve, om ock barnen ej kunna läsa innantill uti samma bok. Följden deraf blir den, att shnappt något enda stycke rätt inläres af barnet, utan antingen öfverhoppas något ord, förvändes det, eller något annat tillägges. Stundom går denna förvändning så långt, att den blir raka motsatsemw till katekesens läror. Huru många af eder, mina herrar, hafva icke sjelfve erfarit allt detta, och huru många gåhger har jag icke sjelf varit i tillfälle att erfara, att då barnet en gång lärt sig oriktigt utantill, så är det nära nog omöjligt att genom ofta förnyade rättelser ändra det. Det orätt inlärda bibehålles ofta nog i hela deras lefnad. Det, som på dylikt sätt läres, kan naturligtvis föga djupt intränga i Hjertat, då det för förnuftet blir obegripligt och,mörkt. All