Aftonbladet – 12 juli 1860, sida 2

bade jag en tjenst, som gaf en rimlig lön,så vore jag oberoende och sjelfständig. Jag sade då åt min stolta, fördomsfulla slägt, att den fattiga, obemärkta, ofrälse lilla flickan hade tusenfallt mera värde för mig än hvilken bögättad, bortfjäsad docka som helst de än ville söka upp åt sig. Jag toge dig med mig ut på sjön, och de skulle ej kunna såra dig med ett enda högmodigt och hånfullt ord. Men nu är jag en fattig karl i ett fattigt land, der man får tjena tills man blir ganomal och grå innan man får sin bergning. Ja, låt till och med den satsen vara sann: man är ej född att njuta lifvet, utan att nyttja det, så kunna vi ingendera. Det finns ingentig att göra, vi må ropa tusen gånger åt staten, fosterlandet, nyttja oss — gif oss sysselsättning. — Vänta, heter det, vänta tills turen kommer. Emilia — jag kan ej gifta mig — j.g kan ej hjelpa dig — jag kan ej nämna dig ens , utan att mitt intresse kastar em skugga mera öfver din mörka framtid. Det var derföre jag ville gå, utan att säga dig huru mycket det kostade mig, utan att säga huru mitt hjerta svider af att slitas ifrån dig, men du hade ingen annan vän att trösta dig hos öfver förlusten af den du mister; jag kände att det skulle göra dig mera smärta — om jag teg, icke sannt? Jo,, svarade Emilia, som efter: hand återkommit till sig sjelf, och uppmärksamt lyssnat till bans ord. Ingenting är förfärligare än att stå fullkomligt ensam i verlden. Nöd, förödmjukelse och försakelse af alla lifvets njutningar och fröjder äro bittra nog, men hoppet lefver ännu, bjertat glädes ännu så länge man vet sig a:hållen, ibågkommen al någon lefvande varelse. En vänlig blick, en deltagande handtryckning är nog för att höja en öfver alla yttre vedervärdigheter. Man känner att lifvet är herre öfver kroppen, att