Aftonbladet – 12 juli 1860, sida 2

ropade Bååt sista qvällen innan han skulle resa, då han en stund suttit hos Emilia och gjort upp en mängd lysande planer, byggda på att den nye teatervännen fästat mycken uppmärksamhet vid Emilias organ och figur, och att Bååts chef lofvat hafva honom i godt minne... Jag, som har gått och agerat melankoliker i många år, bar nu blifvit en äkta tjufpojke på nytt. Jag är sanguinisk som sjuttonåring och ser hela verlden i rosenröct igenI Jag kan ej annat än skratta åt alla våra barnsligheter, sade Emilia, jag känner att mer än hälften är alldeles orimlig, men det är ändå så roligt att svärma en smula. Gud bjelpe oss,, suckade Johansson, som bibehållit sin nyktra åskådning af verkligheten. Det blir inte så roligt sedan löjtnanten ir rest, ska vi få se.n Emilia mulnade och Bååt spratt. till vid dessa ord, men låtsade förjaga det smärtsamma intrycket igen och pratade muntert hit och dit. Nej, gå inte, Johansson, sade Emilia slutigen, det är inte ofta tekalas här; du får of att hafva en kopp till.oF 2 Hon gick derpå bort till sängen och hjelpte dengamla doktorinnan, som förnöjd smakade len varma, angenäma drycken och klappade Emilia på banden, innan hon åter somnade in. Herre Gud! hviskade Johansson med tårar i ögonen till Bååt, Hon är så glad för att hon fick den stora duken så väl betald. Hon skulleSveta att det var löjtnantens soffa, om sprang för det. CA Tyst, hvad är det för snack,, afbröt Bååt 1ed låtsad vrede. Sade jag dig icke att du aldrig skulle öppna din mun om den saken. Jo, jo, jag skall tiga som muren; men det blir aldrig väl med os8 när vi inte ha honom