Aftonbladet – 11 juli 1860, sida 1

Skall löjtnanten råsa snart? frågade Johansson. Om några veckor., EN Nå, då har en ändå andrumv,,suckade den beskedlige karlen, men-jag glömmer ju gå efter vatten. löss OR oo En paus uppstod sedan han gått. Emilia, som käude sig ur stånd att beherrska sig ännu, stod qvar vid fönstret och blickade på den gamla gatlyktan. SE Bååt var också ganska underlig till mods. Jag är en narr, sade han tillfsig sjelf, det är ju många år sedan jag varZbarnslig och känslosam. Jag vet ju hvilka fjollor fruntimmer äro, och jag har dessutom inte råd att vara kär. Jag gick hit för att tala förstånd med henne, för att gifva förslag på någon reel sysselsättning, för att säga henne det hon ej längre kan få räkna på hvarken mig eller Johansson, eller någon annan än sig sjelf: Stackars Emilia!, han betraktade henne ett ögonblick: den smärta fylliga gestalten var framåtlutad; lik en späd björk för stormen, och den ena handen glänste så hvit mot den gamla fönsterkarmen, hvilken hon gripit fast uti för att samla kraft. Skenet från kakelugnen föll flämtande öfver hennes vackra hår och den nedböjda nacken. Bååtbäpnade slutligen öfver den våldsamma rörelse, som gripit honom. Hjertat slog allt hårdare, ehuru han beslutsamt knöt Harlden dercmot, och han kände en kallsvett fukta sin panna. Jag älskar henne, sade ban till sig sjelf, jag älskar henne högre än allt i verlden, hvilken galenskap har då fåt makt med mig? Har jag icke sett mig trött på detta fåfänga, bebagsjuka kön — har jag icke sett tusende olycksaliga äkta män släpa sådana der nervsvaga, anspråksfulla, blödiga fjollor med sig som en odräglig klump om foten, hela lifvet igenom. Nej, kamratlifvet, fribeten, hafvet, det friska gungande hafvet tjusa mig långt mera än, alla qvinnors tårar och leenden tillhopa. Z : Han drog ett djupt andetag, störtade upp ur soffan och tog sin mössa. ne at RA (Forts. följer.)