Aftonbladet – 11 juli 1860, sida 1

Ja, jag har så mycket atttacka för, stammade Emilia. Det var icke så jag menade. Jag ville blott erbjuda ett godt råd innan jag reser. Det är det enda jag kan göra. Reser! ropade Emilia, som slagen af åskan. Reser! skrek Johansson och tumlade öfver vedhögen med ett häftigt buller. Hvad i Herrans namn är nu det för spektakel, löjtnant? Hvad är det? ropade doktorinnan, som vaknade af skakningen under Johanssons våldsamma språng öfver det gamla bristfälliga golfvet. Skall löjtnant Bååt resal återtog Emilia sapta. , Jag har fått en kommendering.o s Har löjtnanten fått sin ångbåt, ändtligen! Nå hifvahej! Då blir det ingen konst att lefva. Tr Åhnej, ångbåtarna gå allihop mig förutan. Jag skall ner till Carlskrona, i landsflykt, utan att få mera hvarken sysselsättning eller pengar än här. Till Carlskrona, upprepade Johansson modfälld. Det är mycket långt bort. Hvad är det? upprepade doktorinnans slöa, suddlande röst; jag vill hafva mat.Det säger hon så lång dagen är,, hviskade Johansson, medan Emilia tyst gick efter ett bröd åt henne. Bara hon får något att äta på, så somnar hon straxt igen. Gud siket lif.n z ! Emilia ville ej närma sig soffan på nytt, ty brasan lyste nog klart för att röja huru tårarne skälfde under hennes ögonlock, och hon blygdes deröfver. Om jag nu vore mamsell Emilias far eller onkel, eller något lika vigtigt och myndigt,, började Bååt skämtsamt, så skulle jag, sedan jag blifvit underrättad om alla misslyckade spekulationer, fråga hvad ni.vidare tänker försöka., Jag har på de sednare dagarna ej fått någon id, svarade hon sorgset.