Aftonbladet – 10 juli 1860, sida 2

ör hvilken landskapsmåleriet är ett älsklingsöje, bör färden på Strömsholms kanal bereda I j onom en desto större njutning. Skada blott tt det mulna och regniga vädret gjorde isynerhet uppresan för konung Carl mindre ansenäm och utbredde öfver landskapet denna rådisiga färgton, som är i stånd att göra dystra ch enformiga till och med de eljest mest leende ejder. Redan den punkt, der kanalen utnynnar i Mälareviken Freden, invid Strömswolms kungsgård, har af ålder det vitsord, att rara så öfvermåttan ljuflig och angenäm, att snappt någon annan landsort spisar derenot. En sanning är ock, att slottets läge på n liten holme, ombrusad å båda sidor af den vär i två armar sig utgrenande Kolbäcksån, öker sin like i romantiskt behag, och man inner det ganska förklarligt, att så många svenska enkedrottningar så väl trifts på detta tälle. Allgerna öster om slottet hafva stämmar så väldiga, att man utan vidare efterforskningar antager, att träden i sin ungdom måtte ha skänkt skugga åt Gustaf Wasas enka, som på Strömsholm tillbragte icke mindre än sextio år och slutligen der lade sina ögon illhopa vid åttatiofem års ålder. Torsdagens festtåg drog sig emellertid icke åt detta håll. Sedan, såsom ni redan torde veta, de små ångsluparne efter åtskilliga äfventyr ändtligen kommit fram till den första slussen, belägen 3 den kanalsträcka genom hvilken man går förbi fallen vid slottet och passerar från Freden till den ungefär 8 fot högre belägna Ladugårdssjön, försiggick der den egentliga invigningen. Trappor af grönskande torf voro här bildade på kanalbankens sluttning och ledde upp från vattnet. Till minne af tillfället bestämdes, att slussen skulle allt framgent bära namnet ,Carl XV:s sluss. Samma sluss hette fordom Konung Adolf Fredrik. Jag har mig icke bekant buruvida den på sin tid fick detta narän att allt framgent, bäras; men jag antager detta såsom mycket sannolikt, och det vill lerföre synas, som om dylika bestämmelser om hvad som allt framgent skall ega rum understundom ha ungefär samma öde som den ,eviga, fred, som plägar ingås staterna emellan. Konungen, som derefter besåg stuteriets stallar, begaf sig sedan landvägen tilll Skanzen, der middag intogs. De flesta öfriga lå deltagare i färden gingo deremot sjöledes med ångsluparne öfver Ladugårdssjön och uppåt Kolbäcksån, derunder de hade att utstå åtskilliga vedervärdigheter genom påsättningar i strömmen hvilka försinkade dem så, att den på dem länge väntande festmåltiden å Skantzen i det närmaste nått sitt slut då de anlände dit. De af olika anledningar förorsakade dröjsmålen gjorde emellertid, att konungen och öfrige gäster först omkring kl. 10 på aftonen anlände till det ståtliga, midt bland brusande forsar belägna Ramnäs, der nattqvarter togs. Konungen färdades äfven denna del af vägen till lands. Vägen löper här på en ås helt nära Kolbäcksån. Landskapet är obeskrifligt vackert. Understundom ser mau vatten på ömse sidor om åsen, på hvars rygg vägen framgår, och det förefaller såsom färdades man på ett -tycke Tullingebank, utfyld öfver vattendragen, men hvilken så länge varit befriad från alla sättningar, att väldiga furor, bekläida dess sidors Vid Ramnäs likasom vid Skantzen voro festliga anordningar vidtagna för konungens mottagning och en mängd folk samladt för att skåda de lika ovanliga företeelserna af en konung i dessa bygder och ångbåtar på dessa farvatten. Den vid Ramnäs å stranden uppförda äreport eller tempel, bestående af nio hvita med löfverk omvirade och med blåa och gula vimplar smyckade koronner, uppbärande rika Iöffestoner, som öfverst sammanflöto i en kunglig krona af blåklint — denna äreport kom först påföljande d g att af konungen passeras då Hans Maj:t klockan 8 på morgonen gick ombord å ångslupen Svalan och under kanonsalut och musik anträdde den egentliga kanalfärden. Åtskilliga medlemmar af kanonierernas musikkår hade medföljt till Ramnäs, efter att ha närvarit vid invigningscere.nonien och vid festmåltiden å Skanzen. Från Ramnäs hemförlofvades de emellertid, då man erfarit att här å Smedjebacken Dalregementets musikkår skulle vara till mötes. Egaren af Ramnäs, friherre W. F. Tersmeden, som dittills i egenskap af kinaldirektionens ordförande utöfvat värdskapet under färden, nödgades nu qvarstanna å Ramnäs till följd af en under den föregående dagens kalla och blåsiga väderlek ådragen förkylning. Färden gick nu öfver sjöarne Nodden och Kolbäcksån ytterligare uppåt förbi Seglingsbergs bruk till det vid Wirsbosjön belägna Wirsbo bruk, der frukost intogs och der åter en stor mängd af kringliggande ortens invånare sammanströmmat. Ett antal ynglingar, nyss hemkomna från årets beväringsöfningar, uppställde sig särskildt från den öfriga mängden och gåfvo konungen ett militärisk afmätt hurra, hvarpå H. M. genast igenkände de unga fäderneslandsförsvararne och vänligt tilltalade dem. Derifrån gick färden direkte till Smedjebacken, utan annat uppehåll än det, som förorsakades för slussarnes passerande. Vid ettaf dessa ställen, vid Westanfors bruk, der flera från skilda håll kommande vägar sammanträffa, var ett högst betydligt tillopp af åskådare, som färdats dit i vagn, till häst och till fots. En lång fil af åkande, ridande och gående syntes sedermera, då ångbåtarne försvunnit i fierran, aftåga längs de särskilda vägarne. Åtskilliga af allmogen funno sig emellertid besvikna i sina förväntningar i afseende å konungens person. Han va ju ass: inte något grann; hanva simplast klädd af allihopa,, anmärkte min skjutsgosse, tilläggande, att assinte va han något grof heller, men nog va han lik porträttetovs En annan bondgosse, som sett färden till Ramnäs, tyckte att det var rysligt att kungen icke åkte med mer än ett par hästar. (Forts.) — VX 2 Landtbruksmötet i Göteborg. Vi fortsätta i dag att efter Göteborgsposten n — c mo -— oc AR UN NI ON or BL