Aftonbladet – 10 juli 1860, sida 1

VU PSV, Pe CM 1UIUISSOIStanle. Petar jemva: ganska troligt att hypoteksbankens inrättande med föga belåtenhet skall åses just af dem, hvilka hittills så att säga haft uteslutande privilegium på att. afsluta lån med de nuvarånde hypoteksinrättningarne och dervid, begagnande sig af konkurrensen dem emellan, dragit stor vinst af dessa negociationer. Men egentligen synes friherre S. förkasta bypoteksbanken derföre, att staten icke bör underlätta jordens skuldsättning. Denna omtänksamhet är ganska. gammal och -bar vid flerfaldiga tillfällen framkow mit i olika former. Stundom har man gått så långti om:anka, att bestämda yrkanden blifvit gjorda, det statsmakterna: borde lägga hinderi vägen för jordens skuldsättning. — Då frågan om hypoteksinrättniogars bildande först väcktes, var det ganska många som blefvo högeligen förskräckta öfver nämnde företag, hvilket, om det utfördes, skulle — så försäkrade man högtidligt — befordra jordens skuldsättning. Emöellertid kände de större jordegarne det oafvisliga behofvet af att förvandla sin intecknade skuld från uppsägbar till ouppsägbar: de hoppades derjemte på möjligheten att småningom aflösa densamma. Derföre togo också hypoteksinrättningarne plötsligen stor fart, och man blef ganska snart försonad med den ide, hvarpå de äro byggda. Åtrån efter de förI delar, som dessa inrättningar erbjödo, blef så stor, att man hastade bereda allt flera sådana, ehuru bristerna i sjelfya organisationen voro båda stora och synbara. Men alltjemt talades ändock om vådan af jordens ökade skuldsättning. Man vidtog också den åtgärden att stipulera så högt minimum för lånerätt i föreningarne — Åpå det att de mindre jordegarne icke skulle inlockas på. den -vådliga : skuldsättningsbanan — sade man. Men egentliga anledningen till denna omvårdnad specielt för nyssnämnde jordegarekategori låg tvifvelsutan dels uti en viss fruktan för att föreningarnes tillgängliga kapitaler skulle blifva otillräckliga för de större jordegernes alltmera växande lånebehof, och dels uti det fåfängliga syftet, att genom konstlade, medel kunna hejda -den allt mera utvidgade jordegendomsstyckningen, och sålunda konservera de stora possessionerna i ett mindre antal egares händer. Dessa försök till trots, hafva dock i alla trakter af landet de stora egendömarne genom afsalu förminskats, jordens delning i mindre lotter har oafbrutet fortgått, och i jemnbredd dermed har också sjelfva jordbruket påtagiigen förbättrats. Mar kan icke neka till, att detta lyckliga förhållande är en verkan af hbypoteksföreningarne, och att de skulle verkat än mera godt, om de varit från början bättre organiserade. Visserligen vore det i bög grad önskvärdt om alla våra jordegare vore i den lyckliga ställning att icke ega någon skuld, ty klart är att då skulle hvarken hypoteksföreningar, eller andralånsanstalter behöfvas. Men det lärer väl icke inträffa före tusenåriga rikets ankomst. Intilldess skola äfven jordegarne dragss med sin skuldbörda, hvilken dock kan blifva mindre tryckande, allenast man bemödar sig om att väl ordna de låneanstalter, hos hvilka jorden är .skulds tt. Onekligen är det ganska märkligt att en man med den vidsträckta erfarenhet, som friherre Sprengtporten eger, kan hysa så stor fruktan för den af komiterade föreslagna, hypoteksbanken och anse att just den skall befordra jordens skuldsättning i större proportion än om de nuvarande hypoteksföreningarne nödsakas att fortgå på den bana som de redan beträdt. Det är nemligen klart att antingen skola de nu befintliga föreningarne, alltjemt konkurrerande med hvarandra, så snart lån måste negoceras, och inskränkta till de få platser der föreningarne redan äro kända, upptaga sådana på allt drygare vilkor, i den mån nya lånsökande anmäla sig, eller tillförens utlemnade, men redan till halfva eller två tredjedelar af primitiva beloppet amorterade lån skola förnyas, — eller ock måste en hypoteksbank bildas, hvilken, just, emedan den står under offentlig kontroll, kan erbjuda långifvaren. största möjliga säkerbet och derföre äfven bör kunna negociera behöfliga lån på fördelaktigaste vilkor. Man har endast att välja mellan ettdera alternativet; ty påtagligt är att de nu befintliga hypoteksföreninzarnes verksamhet icke kan uppböra här de hittills upptagna lånen blifvit liqviderade, utan måste dessa låneanstalter i en eller annan form fortgå allt framgent. Men af desto mera vigt är det också att hypoteksväsendet. blir så väl ordnadt som möjligt. Jordens ytterligare skuldsättning kan dessutom svårligen förhindras, då den, i stort taget, är en gifven följd af jordbrukets fortgående utveckling. Det är ganska säkert, att om dei svenska jorden icke — såsom fallet varit under de sista 50 åren — i allt större progression blifvit delad på allt flera händer, så skulle denna jord väl icke nu varit lika mycket skuldsatt som den verkligen är, men också på långt när icke så uppodladssom den nu är och icke gifvit så många personer det arbete och den utkomst, som fallet nu är. Gerna må man anse jordens skuldsättning som ett ondt, men man bör dock icke bjuda till att bota detta onda med ett annat, som är dubbelt värre. Och dertill räkna vi hvarje åtgärd, som lägger hinder i vägen för de skuldsatta jordegarne -att förvandla sin skuld från uppsägbar till ouppsägbar och amortisabel. Det är just den rörliga, den bes!ändigt uppsägbara skulden som utgör en kräfta för alla jordegare, men mest för de mindre, för hvilka svårigheterha att erhålla stående lån är störst, enär kapitalisterna naturligtvis bellre placera sina penningar i en större egendom är i flera mindre. Fördelen att genom årliga afbetalningars amortera sin skuld är vanligen äfven de mindre jordegarne beröfvad, emedan den enskilde långifvaren icke vill underkasta sig besväret att mottaga dylika små afbetalningar. Oftanämnda jordegare tvingas också genom dessa omständigheter att hålla sin skuld rörlig och att ständigt omsätta den,samt dervid underkästa sig de dermed förenade afgifter, provisioner och kostnader af flera slag.