Aftonbladet – 9 juli 1860, sida 3

jag kaf känna det utanpå kappan. Hvarföre skulle ni också rusa fram så häftigt? Det var i sista ögonblicket. Gossen. blef inte biten. : a Men Emilia sjelf kunde lätt hafva blifvit let. 5 Hvart tog han vägen, det var ett vackert barn. Ack, jag ber! se efter hvar det-blef utaf honom 4 Bååt återvände till gränden, folket stod qvar ähnu och sorlade, men pigan. var försvunnen: Han fick: ej annat besked än att hon yttrat glädje öfver att ej behöfva tala om hågot för sitt herrskap, den rike -grosshandlarens, sombodde i det stora hörnbuset;; Han såg. uppåt böset och tänkte: De kunna bhjelpa Emilia, Johansson skall få gå upp och tala om hvad: den vårdslösa. pigan ej vill tala om. Men jag skall ingenting säga sålänge... Facksamhet och frikostighet äro sällsynta ting. Han svarade Emilia att han ingenting sett, och de gingo stillatigande vidare. Under vägen föreställde hän sig tyst den fara, hvari hon sväfvat, och detmod, Kon visat; och kände sig så upprörd dervid, att-han omedvetet tryckte heines arm hårdare intill sig och betraktade med glänsahde ögon. hennes, bleka anlete.., Hon :rodnade uten att se upp och stannade då de hunnit uppför Götgatan: Nu skall ni ej gå längre, förlåt det besvär jg BJÖr Jag har ett ärende till ohansson och törs i alla fall ej lemna. er förr än jag sett-er inom lås och bom. En sådan liten äfventyrlg och djerf flicka är ej godt att släppa på gatan., 4 Aäo eng Fe Emilia log. . Då de hunpit uppför trappan, slet han häftigt handsken af hecnes;handocH tryckte den till sina läppar, sina ögon flera gänger. Gudskelof! Emilia, att det gick så lyckligt. Då-jag tänker på huru förfärligt ni kunnat blifva straffad föf ert goda kjerta.