Aftonbladet – 7 juli 1860, sida 1

aren Oe DN TTR OS SR FN AI TTT AROS nationella politik skulle följa af konferenserna i Baden, brytningen mellan ministeren Hohenzollern:Schleinitz och det liberala partiet skul!e bli fullständig och ohjelplig. Detta fruktade patrioterna och hoppades deremot. de, som spekulerade härpå till fromma för sina egoistiska och konservativa partiintressen. Anmärkningsvärdt är, huru och med hvilken ifver denna höga intrig, som riktades mot den liberala preussiska regimen, hopspanns och utvecklades på de hemliga sammankomster, i hvilka de furstar af den separatistiska ligan, som jag bär ofvan nämnt, deltogo, och från hvilka prinsen-regenten, de liberala hertigarne af Thiringen och storhertigen af Baden voro utestängda. Omsider trodde sig ligistfurstarne ha påfunnit en utväg att vinna Preussen för sin politik. De beslöto göra skenbara uppoffringar åt Preussen i afseende å den militära förbundskonstitutionen samt att erbjuda sig att bli medlare med Österrike, om Preussen till gengäld för dessa eftergifter samtyckte att öfvergifva sin liberala politik och att såsom första underpant på sin ånger. låna sin hand till att undertrycka den tyska nationalförenirgen, hvilken efter det sista italienska kriget bildat sig i ändamål. att åt Preussen söka utverka ledningen af Tysklands militära och diplomatiska angelägenheter. Detta var hvad som beslöts på de ligistiska konungarnes och furstarnes sammankomst i Wirzburg. Sedan kejsar Napoleon afrest den 17 Juni på aftonen, hade alla de närvarande tyska suveränerna och furstarne påföljande dagen på slottet i Baden en sammankomst, till hvilken prinsen-regenten tagit initiativet, och hvilken hansöppnade med ett anmärkningsvärdt tal; Prinsen-regenten erinradey; efter de vanliga tacksägelserna, om de fredliga försäkringär, som kejsar Napoleon afgifvit på sämma sätt till alla de tyska furstar, som voro tillstädes i Baden. Prinsen-regenten framhöll derefter nödvändigheten af att besluta örubbädt upprätthålla de tyska gränsernas integritet, hvilket alltia skulle vara det förnämsta ögonmärket för hans omsorger. Han hade endast under uttryckligt förbehåll, att de tyska gränsernas integritet på intet sätt sattes i fråga vid de sammankomster, som skulle ega rum, antagit franske kejsarens inbjudnifig att möta honom i Baden. CR is Män erfor således vid detta tillfälle, ej blott att prinsen-regenten antagit inbjudningen till sammankomst endast derföre, att andra tyska furstar infunno sig der, utan äfven att han gjort det uttryckliga förbehållet, att de tyska gränsernas integritet ej ens finge förekomma tilldiskussion. Detta unaanröjde all misstanke, att Preussen, efter exemplet af Sardiniens politik, skulle kunna vilja afträda Rhengränsen till Frankrike i utbyte mot en landvinning i norra Tyskland. Man vill till och med veta, att konungen af Hannover till följd af denna farhåga begifvit sig till Baden, för ättgenom sin närvaro förhindra ett dylikt arrangemang. Helt säkert skulle han i dettaafseende kunnät vara viss på prinsen-regentens rättskaffenhet, men samvetet :hos de furstar, som regera illay är aldrig lugnt, och konungen af Hannover önskade hellre att, under förevändning att vilja deltaga i konferenserna om Tysklands angelägenheter, befinna sig ansigte mot ansigte med kejsar Napoleon, sin argaste fiende; än underkasta sig det pinsamma afbidandet af hvad som kunde komma att beslutas till hans nackdel i Badea. Jag skall längre ned ytterligare tala om kejsar Napoleons och -konungens af Hannover möte, hvarvid besynnerliga saker föreföllo. (Forts.)