Aftonbladet – 5 juli 1860, sida 3

IESRSRT PREV MEG SIE II PS SUP FER knallar och går! — Och knallar och går gör det, men på samma sätt som en satirisk . poet påstod att en viss bekant riksdagsmans .j minne — skulle gå till efterverlden. Så har ekonomiutskottet tillstyrkt att spektakler hädanefter skola få gifvas i universitetsoch gymnasii-städer, äfven under terminerna, hvilket förut i sedlighetens namn varit förbjudet! Den stackars sedligheten, den kan verkligen hafva skäl att nyttja det gamla ord-pråket: Gud bevare mig för mina vänner,, ty om man skulle roa sig med att beräkna och sätta i system all den osedlighet, som i sedlighetens namn framkallats genom dessa och likartade preventiva åtgärder — åh! det skulle bli en förskräcklig samling. I sedligbetens intresse förbjöd man de unga studerande spektakler, och lemnade dem således valet fritt att förlusta sig vid glaset och killeborden, för att icke tala om lika ädla, men mera onämnbara förlustelser. Det är att an-. taga att stånden skola bifalla utskottets förslag — ett eller ett par tror jag hafva redan zjort det. Det är också i sedlighetens namn som samma utskott, förskräckt för detta stora steg framåt, tazit ett annat i motsatt riktning, geoaom att förkasta de af hrr Blanche och Mengel väckta motionerna om teatercensurens bort. tagande. Debatten derom uti utskottet lärer haft sina ganska pikanta sidor, och skäl framdrogos mot reformen, skäl så herrliga, att det vore synd om de skulle undgå offentlighetens öron och på detta sätt gå miste om sin odödlighet. Mest emot denna, liksom de flesta reformer på andens fält, voro naturligtvis utskottets presterliga ledamöter, hvilka troligen aldrig kunnat förlåta teaterförfattarne sådana figurer som en Tartuffe, en Engelvinge, en Läsareprest?, med flera. Ryktet påstår, att de fingo i sitt sällskap en liten f. d. landshöfding. som med bjerta färger afmålade teatersällskapernas immoralitet och tog sig, af en för några år sedan inom hans höfdirgedöme improviserad primadonnas otur anledring till den tidsenliga censurens qvarstående för teaterförfattarne, hvilka naturligtvis äro skulden till att sådant kan inträffa. En herrlig logik! ?God dag — yxskaft?, i dess genuinaste uppenbarelse. Med f. d. landshöfdingen följde en af borgareståndets kärngubbar, son troligen hade blifvit illa stångad af en ?råbock?. hvilken han ständigt förde på tungan, såsom bevis för censurens nödvändigt et! Herrarne skulle ha sett Råbockenn, skrek han, varm och svettig, det var en pjes det! Den kunde till och med inte gå mer än en gång i sjelfva Boråsl Nå, var det inte censur nog? inföll en försvarare för de stackars teaterförfattarne, och kan någon bättre handhafva denna makt än publiken ? Men mannen var obeveklig, och är det att undra på, då man besinnar att den, som väckt motionen i borgareståndet, en gång i sin gamle skådespelare? sagt att: Hernani, castilianska hederskänslan, Slog icke riktigt an uti Borås, Men uti Hamlet vann jag deras tycke: Westgötarne af hög förtjusning skreko Vid orden: Vara eller icke varan Sådant kräfver blod, och Tinnerholm hade ingen lust att hejda sitt blodiga svärd! n af presteståndets liberala ledamöter — — jaja! Det finns verkligen några liberala, till och med inom presteståndet! — drog fram den bekanta scenen mellan Norberg och Svensson, som han påstod hafva varit så nyttig för lösningen af den norska frågan — och ville på detta sätt erinra sedlighetens målsmän om den. förbindelse, i hvilken de stodo till teaterförfattarne — men intet halp, hans hufvud stalp! — som det står i sagan om smeden och bagaren. Censuren skulle qvarstå i sedlighetens namn! Återstår nu att se, hvad stånden besluta, om de vilja taga bort den fatala grimman, eller om den ännu längre skall tilltäppa luftrören för vår tynande dramatik, hvilken icke just känner sig särdeles hemmastadd under polisuppsigten, då den vet med sig att den intet ondt gjort. Troligen låta de den sitta, och våra teaterförfattare hafva således blott en sak att bedja försynen om: att dena nemligen till de idkare af sköna konsterna, som vi redan ega inom vår konungafamilj, måtte snart låta komma en teaterförfattare, på det att våra lagstiftare af courtoisie måtte göra, hvad de i upplysningens och rättvisans namn längesedan borde hafva gjort, nemligen ställa denne paria bland skalder, i jemnhöjd med andra svenska medborgare, hvilka icke straffas förr än de begått brottet .och icke föras i ledband förr än de ådagalagt att de sjelfva icke kunna gå. Ni vet ganska säkert hvitken betydlig roll middagarne intaga i det stora riksdagsdramat. Men har ni er också bekant att en middag under hvarje riksdag intages af ständernas delegerade, bekostad af allmänna medel, och derföre af det finaste slaget? Möjligen icke, — och derföre vill jag omförmäla den. Bankoutskottets Jedamöter vid hvarje riksdag anse såsom en lika helig som kär pligt, att förvissa sig om, det bankens pappersbruk — Tumba — icke har försvunnit, utan står qvar på samma ställe der det stod riksdagen förut. På en bestämd dag och i god tid begifva sig, i hyrkuskekipager, utskottsledamöterna ditut, samtliga naturligtvis, emedan flera ögon se bättre än några få. De grundliga insigter, som ledamöterna förvärfvat sig under bandläggningen af bankens angelägenheter. komma dem nu särdeles väl till hands. Bapkens fullmäktige och tjenstemännen derutc hafva långa tiden förut hjertat uppe i halsgropen ef bara ängslan, men repa snar mod, då de förnimma buru deras busar icke vilja någon syndares död. De veta det kanske på förhand, men vilja dock ej göra sig säkra, Ledamöterna svärma omkring så lustelig, titta in öfverallt, men finna det allt väl anordnadt — allra bäst dock måltiden, så fin och läcker som en af hufvudstädens bäst ansedda restauratörer kan åstadkomma — do fö Art -—A AA mA mm DD AA AA I O mA — 8 mA —-— P Haollladg 2 JO OR c