Aftonbladet – 5 juli 1860, sida 3

Stockholmsbref till vännerna 1 landsorten. En mängd tal pläga börja med: Vilefvai en tid, — — etc.; hvarföre skulle inte ett tidningsbref kunna börja på ungefär enahands sätt? Nåväl, vi lefva i en underlig tid, mina vänner! Här uppe i norden konungamöten med tby åtföljande krig på lek, utnämningar på lek, — vänskap och broderlighet — — också på lek? Nej, de skola vi boppas äro på fullt allvar, ty ingen af de båda monarkerna är känd för annat än ärlig uppriktighet — denna sällsynta gåfva hos tronernas innehafvare. Och medan brödrarikenas regenter pokulerat och marscherat och svettats tillsamman i all fröjd och gamman, så lefva vi stockholmsboer uti ett ständigt regn och riktigt höst-dusk, och endast med långa mellanskof kommer ett broras eller ett tingsmål eller ett honnett slagsmål och gifver oss en aning om att det finnes något här i verlden, som kallas en händelse. Ty här är märkvärdigt tyst, till och med vid riksdagen, der det annars pratas så mycket, så att om alla ord vore guld värda, så skulle ur folkets fickor icke behöfva tagas ett enda öre till statsutgifternas bestridande. Jag tror att bara riddarhuset skulle då kunna underhålla den hungriga statsmaskinen med penningar, och enkannerligen skulle den gamle hedersmannen hr Printzensköld draga ett väldigt strå till den stora stacken. De i mitt förra bref omtalade valen till deputerade vid norska kröningen hafva, som ni vet, gått för sig, och de af mig förespådda sexorna gingo verkligen af stapeln på olika ställen inom och utom stadens område. En af dessa sexor, den nemligen, som inom bondeståndet hade blifvit tillställd på Piperska muren, har väckt någon allmännare uppmärksamhet, ithy att det lärer varit der som Matts Perssons val igenomdrefs. Man påstår att det varit den gigantiske dalkarlen, som der fört ordet, och lyckats under sexans fortgång öfvertyga sina medbröder om att det inte gick an att, välja Nils Larsson i Tullus, ty det skulle se ut: 1:mo som om man ångrade sig, och 2:o skulle då de andra två deputerade blifva, som det på hvardagsspråket heter, undanpetade, hvilket ickeginge an, då man hade vice talmannen i spetsen! Ergo måste man taga någon, som icke betydde egenligen någonting, — man valde — som vi veta. Borgareståndet påstås objelpligt ha sjunkit i alla goda, fromma och förståndiga undersåters aktning genom att välja Blanche till deputerad, och man har inte sett eller velat se, att endast den finaste uppmärksamhet motregenten fört ståndet till detta beslut. Det skulle kunnat, af en eller annan räknas som en fläck — om också aldrig så liten — på den femtonde Carls lysande kröningsskrud, att en enda af bans trogna folks representanter icke velat öfvertaga en statistroll uti det stora medeltidsspekuaklet: kröningen, — att en enda representant skulle bafva ansett sig kommen i riksförsamlingen för mindre lysande ändamål, än att fungera sompfolk uti processionen— denna fläck har borgareståndet velat utplåna genom att välja berr Blanche till deputerad vid kröningen i Norge, ty på detta sätt tvingas han ju att vara med vid en kröning. Den der allmänna förvåningen, som åtskilliga tidningar påstått att valet väckt, borde således rätteligen varit föranledd af borgareståndets utmärkta politiska takt, och långt ifråa att ondgöras deröfver, borde herrarne af majoriteten tacka ståndet för denna lilla fint, som ännu en ging borde på detsamma fästa Europas ögon. På riddarhuset satte valen det nästan alldeles bortdomnade polit ska intresset åter i rörelse, ithy att det blef en viss rörelse på dess tomma bänkar. Tvenne af de valde fingo ända till mellan 70 och 80 röster, medan till de betydligt mindre vigtiga valen till förstärkt bevillningsutskott endast 34 röstande voro tillstädes. Siffrorna tala, här som öfver allt, och kröningen i Norge visar sig således vara för vårt första stånd en betydligt vigtigare affär än svenska folkets urgamla rätt att sig sjelf beskatta, Men för en sådan sak som en kröning kan till och med den liberalaste riddersman för ett ögonblick revenir å ses moutons, det bevisade en af våra mesi fantasirika och med teatereffekter välbekaate riddarhustalare, dö han vid den svenska kröningen, der hans höga hofeharge gjorde honom till fungerande, gick h. exe. riksmarskalken till handa med goda råd och i fråga om en praktfull invention lät undfalla sig de uttrycksfulla oden: Gör det; det skall imponera på packet! — ett nttrvek. soM satte den nva rikaomaralallan i