Aftonbladet – 5 juli 1860, sida 3

såg honom en gång sjuk, liggande till sängs, men äfven då hade han ett ridderligare-ute seende än alla bans porträtter. Men sällsamt nog gifves det sekunder, då ban fullkomligt hknar den bild hvarom jag talar. Då han tyst och stil:a, likasom utmattad och betryckt, går ut-ur sitt rum och inträder bland: sina officerare, skall ingen ana buru mycken poesi, behag, kraft och lif nästa ögonblick skall uppenbara sig hos denna lu;na, enkla figur. Men man måste hafva sett honom , i. striden, eller — i fruntimmerssällskap ! r Etter Villafrancafördragets afslutande reste br Borg tillbaka till Turin, der han var åsyna vittne till Napoleons och Victor Emanuels intåg. Franske kejsarens porträtter hade försvunnit utur bodfönstren, och på ett ställe hade de till och med blitvit utbytta mot Orsinis. En ransk gensdarm (man märke: en fransk) infann sig i denna bod och började sönderrifva Orsinis porträtter. -Bodens egare beklagade sig samma dag uti Italia? öfver detta öerhörda ingrepp af den franska polisen, och gensdarmen erhöll befallning att bedja om ursäkt och ersätta skadan ... Den 15 Juli sämlade sig nationalgardet på bangården, der koaungen och kejsaren väntades från Milano. På Theresiagatan uppställde sig de franska trupperna i två leder. Från ett fönster vid denna gata kunde jag beqvämt åse denna scen. Klockan 7 anlände en fyrsitsig landauvagn. Napoleon satt till höger, Victor Emanuel : till venster, båda i full uniform med plymer i hattarne. Midtemot kejsaren satt marskalk Vaillant samt midtemot konungen en annan general. -Konungenvar såsom jag skildrat honom i mina föregående bref, och visade sammå öppna, lifiiga, menskliga ansigte. De zrå ögonen skådade välvilligt omkring och helsade folket. Jag vände sedan mina blickar mot Napoleon. Jag vet ej hvarmed jag skall jemföra denna plötsliga öfvergång från värma och lif till köld och mörker. I hela min lefaad har jag ej sett något dylikt. Detföreföll mig, som om det icke var en menniska, utan en orörlig bronsstaty. Isynnerhet frapperade. mig den blågula färgen i hans ansigte samt de uttrycklösa ögonen. Icke en muskel rörde sig, allt var stelt och kallt som på en staty. Såsom man säger skall detta vara Napoleons vanliga ansigtsuttryck. Han har gjort till sin uppgiftt att ej förråda ringaste känsla, och han har utfört denna föresats med en så lysande framgång, att ännu aldrig någon: skådespelare så väl lyckats. Hans ansigte: är verkligen fullkomligt uttryckslöst.? Före sin resa från Italien ville hr Borg ännu en gång Ltesöka Garibaldi. Han begaf sig derföre till Lovere, der han fann generalen sängliggande, måhända snarare sjuk till själen än till kroppen, af grämelse öfver den oförväntade freden, som förstört så många sköna förhoppningar. Äfven nu mottog honom Garibaldi med stor hjertlighet och underrättace sig isynnerhet med stort deltagande om de lifegnas förestående emancipation i Ryssland. :Jag har, sade han, städse stått på de undertryckta, af ödet förföljda nationernas sida. Jag kämpade för dem i Amerika så väl som bär. Döm deraf buru mycket ett helt folks befrielse intresserar mig, dess befrielse utan våld, genom dess monarks redliga vilja. Gifve Gud, att er kejsares ädla afsigter snart måtte gå i fullbordan i