Aftonbladet – 5 juli 1860, sida 3

En ryss i Garibaldis högqvarter. Russkji Wjestnik meddelar en berättelse af den genom sina poesier och sina minnen från Sebastopol. bekante ryske skriftställaren Nikolai Borg öfver hans resor kors oc tvärs i Lombard et under sednaste kriget och isynnerhet om ett besök, som han gjorde uti Garibaldis högqvarter, kort före fredsslutet i Villafranca. Den djerfve härföraren befann sig då uti Tirano, vid Tyrolens gräns, der ryssen ändtligen sammanträffade med Garibaldi, sedan han förgäfves sökt honom i Brescia och Bergamo. Uti korridoren till Casa Salis,, berättar han, hvimlade det af officerare och soldater, Ibland hvilka jag äfven -såg Garibaldis stabschef, öfverste Carrano, en neapolitansk emigrant, hvars utmärkta egenskaper allmänt berömmas. Jag tillkännagaf för honom att jag önskade tala med generalen. Han bad mig stiga in uti salen till höger och vänta der tilldess man anmält mig. Salen upptogs nästan helt och hållet af ett stort rundt bord. hvarpå stod en vas med friska blommor. Uti dessa blommor uttryckte sig Garibaldis poetiska själ. Han är alltid omgifven af böcker och blommor. För öfrigt fanns intet annat i salen än några målningar, som tillhörde värden samt föreställde Napoleon I:s segrar och utsigter af Comosjön. Två officerare gingc af och an. En af dem ingick genast i rummet bredvid, tör att anmäla mig hos generalen. Han kom tillbaka med helsningen: Generalen ber er stiga in.n Jag inträdde med en känsla af liflig rörelse, och såg framför mig en man af medelmättig kroppsstorlek, omkring 50 år gammal. ned blondt, i grått stötande skägg och kortklippt hår. Han bar piemontesiska arment nya generalsuniform. Efter att hafva set: wsentals porträtter af honom, var det ej svår .tt igenkänna Garibaldi. Jag framträdde, oc generalen började genast, med en något skarj men vacker röst, att ursäkta sig, att han e) kunnat mottaga mig aftonen förut. Han talade franska ypperligt, hvilket sällan är falle: med italienare. Dessutom talade han spansk: lika väl som sitt modersmål och äfven engelska med temlig ledigbet. Om han förstå tyska, skall man, tror jag, aldrig erfara; ty tyska språket är för italienarne så förhat hgt, att man i Turin bad mig att för Gud: skull ej låta något ord af detta språk undfalls mig. Sedan de vanliga höflighetsbetygelsern: blifvit vexlade, satte vi oss och började förs! tala om Ryssland (Garibaldi bade varit j Odessa och Taganrog) och sedan om kriget Kan jag för öfrigt vara er till någo tjenst, sade slutligen Garibaldi. Befall blottb. Jag svarade, att jag ämnade uppehålla mig der några dagar, och önskade hatva ett till: ståndsbref att passera gencm lägret, när ja; lemnade Tirano. Qvardröj så länge ni behagar, svarade han, och hvad tillståndsbrefvet beträffar, skall jag genast skrifva det, för att ej glömma bort det. Jag hoppas att vi ännu ofta skol återse hvarandra, yttrade Garibaldi, i det han lemnade mig papperet. Var välkommen ho: mig när det bebagar er. Tyvärr är jag ej ofta i Tirano;, jag bortkallas hvarje ögonblick af angelägna göromål. : Så slutade mitt första sammanträffande med Garibaldi. Han hade på mig gjort det fördelaktigaste intryck. Med stor enkelhet förenar han utomordentlig värdighet. Hans rös! har något befallande. Jag påminner mig ej hafva någonsin hört någon dylik. Han talar fort och utan afbrott, isynnerhet sitt modersmål, och skrifver likasom han talar: klart, bestämdt och elegant. Man kan kalla honom en skön man; isynnerhet hans ögon hafva ett hänförande uttryck. Hvarken en Brillovs eller Vandycks pensel skulle förn.å återgifva denna rika och graciösa rörelse af de breda ögonlocken. En uti Turin i en mängd exem-7 plar förfärdigad bröstbild, föreställande Garibaldi, är ganska lik, men dock felas rörelsen af dessa ögon, som ofta helt och hållet förändra uttryck. Dessutom har hän nu sitt hår kammadt på annat sätt. Garibaldis ridderliga hållning saknas äfven. hos denna bild. Jag