Aftonbladet – 4 juli 1860, sida 2

jag höll af honom; det var den andre dyrbare vännen jag skulle förlora. Jag ville ej i samma ögonblick nödgas begråta allt hvad jag hade kärt i verlden. Jag utsköt i hafvet samma spillror af fartyget, som hjelpt mig sjelf att uppnå stranden, och jag störtade mig midt ibland vågorna, med djup liknöjdhet ånyo utsättande mig för den fara, jag nyss undsluppit. Inom några ögonblick var jag på endast några famnars afstånd :rån Edvard; jag ropade till honom: — Mod! håll ut!... Jag skall rädda dig Fåfängt bopp, onyttig möda! I samma ögonblick jag sköt fram till honom de spillror af fartyget, som skulle rädda honom, sjönk han och försvann. Jag upphof ett anskri, släppte mitt tag och dök. Då jag ej återfann honom under vattnet, hoppades jag, att han åter kommit upp till ytan. Jag begaf mig åter upp; ingen syntes till! Jag dyker ånyo ned, stiger ånyo upp. Jag upphäfver ;samma förtviflade rop som efter Carniglia; intet svar, allt förgäfves; Edvard Mutru hade drunknat äfven han i djupet af denna ocean, som han ej fruktat att färdas öfver för att sammanträffa med mig och tjena fulkens sak, Åter en martyr för Italiens frihet, hvilken ej skulle få någon graf, ej någon vård på grafven! Liken efter de sexton trogna deltagare i mina äfventyr, hvilka vid detta olyckstillfälle drunknade, kastades omkring af vågorna och bortfördes af strömmarna flera mil norrut, Jag sökte bland de fjorton, som voro vid lif och i detta ögonblick uppnådde stranden, någon vän, något italiensktiansigte. Intet enda! De sex italienare, som hade följt mig, voro döda: Carniglia, Mutru, Staderini, Navone,