Aftonbladet – 2 juli 1860, sida 3

Hr Wendiland. anhåller, att med anledning af de stridiga uppgifter, som afgifvits af vittnena Åndefssoh deh Pettersson, de måtte med hvärandra konfronteras. Det är isynnerhet med afseende på hr Wibells tillstånd då han fördes upp till droskan, som denna stridighet i uppgifter gör sig märkbar. Vittnet Pettersson säger att Wibell kunde gå till droskan; fastän Andersson gick bredvid. Vittnet Andersson beskrifver huru han med venstra armen höll Wibell om lifvet och med högra handen höll Wibells venstra hand, förklarande vittvet, att Wibell dervid iryckte på, så att vittnet, befarade att han skalle falla tillbaka i diket. Vittnet Pettersson medgifver att ban erinrar g att Andersson: höll om ryggen så der, (visande genom ett: tag om Anderssons rygg huru dervid tilligått): ; Hr Wendiland spörjer om Pettersson anser jatt Wibell vid tillfället var vanmäktig. Hr Beckman bestrider framställandet af såana förnuftslösa frågor. Pettersson förklarar, att då Wibell kom fram 1 droskan hade Kan fattat i densamma med båda änderna och sjelf stigit in. Andersson upplyser, att han dervid. hjelpt Il genom-att skjuta på och tror att det i annat rall ej skulle lyckats: Wibell-att uppkomma i vagnen. Hr Beckman uttrycker sin förundran deröf!er, att vittnet Andersson, som sett både första samsanträffandet mellan Levin samt hrr Gollscher och IWibelloch uppträdet i droskan, äfven kunde vara ärvarande dår hustru Andersson förlorade sin schal. lan kan dock icke gerna vara mera än på ett ställe sender. Såväl domaren som kärande-biträdena erinra, tt enligt hvad som: blifvit upplyst om den tidsföljd bvilken händelserna inträffade,följde bändelsen ned Schalem och våldet mot makarne Andersson först edan Wibell aflägsnat sig ur droskan och allt der var ut, och att det naturligtvis icke var underligare att ittnet kunde vära på båda sällena än att tilltalade t.evin kunde. det. Vittnet Andersson berättar, att han af skrik rån den sidan, der hustru Andersson blef öfverfallen, öranleddes att begifva sig ditåt och då fick se Levin å hustru A., tilläggande vittnet, att Levin hv sslade å löjtnant Bibat, som; tillkom och hjälpte Levin ålla schalen, som böll på att blifva honom fräntav af tillkomna personer. Åkaren Larsson har sett det pågående slagsmålet och bland de stridande igenkänt löjtnant Levin ch öfriga tilltalade. Såg någon stind sednare hr s ibell sitta blodig å dröskan och hörde i detsamimå n röst utropa: .Här sitter-den bofven, som: slogsn. Tre långa karlar, af hvilka vittnet tycker sig-i 1öjtant Claes v. Mecklenburg igenkänna den ene, stodo s!ervid framför hästarne och hindrade dem,medan 15jt ant Levin, stående vid sidan af, droskan, riktade slag inåt densamma: Slutligen såg vittnet något sednare löjtnant-Biöau omgifven af 6 karlar-och ropande på polis.. : Domaren anmärker, att det gagnat föga om polis funnits tillstädes, då hela militärstyrkanr ye gä Åklagaren spörjer om de tilltalade vid ti fallet syntes öfverlastade: Drängen Andersson uppgifver att hrr Claes och Axel v. Mecklenburg varit öfverlastade. Hvad den sistnämnde beträffade slöt han detta deraf att han var röd i ansigtet, drog ned hatten öfver ögouen och raglade. på; vägen. Hr. Levin var äfven nå sot ankommeny, men hr: Bibau enligt vittnets åsigt ej. Hr Beckman anhålervatt vittnet Andersson måtte hänvisas till presten att undervisas om edens vigt : Hr Wendtland yrkar, att om domstolen förordnar sådazt i afseende på Andersson, detsamma äfven måtte åläggas vittnet Pettersson, hvartill-så mycket större anledning syhbes 7förefinnas, söm han nför: domstolen afgifvit en berättelse som i väsendtliga delar skilde sig.från hvad han-uppgifvit i jolisen. pt Z Hr Cl. v. Mecklenburg fäster domstolens uppmärksamhet derpå, att vittnet uppgifvit sig ha igenkänt honom på-en hvit ytterhalsduk. Denna för:orade han dock genast sid uppträdets början, enligt hvad han vill med vittnen styrka. Anderssen vidhöll att Han sett Cl. v: MeckIlenburg påhafva: den hvita ytterbalsduken, men förklarar ått ban i alla fall igenkänt honom äfven on. så icke varit fallet. a karen Nordström höres derpå, men har ingen upplysning a.t meddela som rörer någon af de willdrrgelser, som hufvudsakligen äro föremål för ransakningen. Kyparen Hornberg berättar att han, på väg till en omnibus, iHvilken han ämnade uppstiga, märker en person, i hvilken han sedan igenkänt Levin, komma spriogande barhufvad och med ett tillhygge i bauden, tillropande vittnet: stänna, hörande vittnet i detsamma, huru det-hven om-hufvudet på hosom, ehuru han, genom att huka. sig ned; undgick det slag sofa var-riktadt möt hobom. . Vittnet, somr terpå stiger upp i omnibusen, ser omedelbart derefter Levin komma fråm still -ommibusen, fortfarande med samma tillhygge i Nanden och under hotande itbörder fråga efterhr Wibell. Tillhyggef;! sofa hade en kula i ändan, såg ut som en s. k. mankill och vår ungefär en ald låögt från detställe der L. höll sin hand. Hr Levin säger sig så mycket. mindre ha kunnat fråga efter hr Wibell, söm han ej förr än pås;öljande dag hört hr Wibells namn. Källarmöästaren Pettersson berättar det första ban märkt. af uppträdet -ha varit, att han såg löjtn. Bibau och ångbåtsbefälhafvaren Cedergren i vrdvexling, dervid Bibau tog fram sitt visitkort, och lemnade det till Cedergren. Kommen längre ram ser han ett par--personer ligga i diket och hör: löjtn. Levin. ropa: DEn förste som kommer h:t slår jag ihjelv. Efter att derpå ha variv vittne rill ett på annat håll pågående gräl, ser hr Pettersson mängden rusa till droskan, der löjtnant Levin står ock slår inåt suffletten, medan löitn. Cl. v. Meck!enburg. och en annan person hålla hästarne. En tund derefter ser vittnet flere karlar, med löjtn. Bibau i spetsen, ropande släpp honom ej, förfölja skomakaren Anderssoöb: och, sedan defått fatt Honotn, slå honom ända. till dess, konstapeln Olsson lyckas rycka honom ifrån våldsverkarne, derunder vittnet till och med tyckte sig se att äfven konstapeln fick sina slängar: På vittnets fråga till kringstående personer, hvadökarlen gjort, fick han till-svar; att han för-varat sin hustrus. Löjtn:-Bibau kom sedan i gräl med. konstapeln:Olsson-ochuppmanade denne att arrestera sig. Huruvida de tilltalade: voro öfverlastade san vittnet ej uppgifva, menr-att döma af skojet I -onsertsalen arser vittnet ej otroligt att-de voro det. Vittnet såg der under pauserna mellan musiknumen alla fyra de tilltalade på trappan utanför inängsdörren och det gick från mun till mun bland je närvarande, att dessa löjtnanter förde väsen, dels senom bögljuddhet, dels gerom att kastasodavaltenstiaskor utåt golfvet. De tilltalade förneka att ha stojat i salongen. Bibau varder, men ej i sällskäp med kamraterna; A. Mecklenburg var blott på sin höjd en miinne i salen