Aftonbladet – 2 juli 1860, sida 3

skrift rörande sättet för vissa s.k. sockenoch pastoratsadjunkters tillsättande, deras rättigheter m. m. N:r 22. Afstyrker af kyrkoherden Ternström i presteståndet väckt motion om ett tillägg till 4 kap. 1 eller 25 kap. 11 4 byggningabalken med föreskrift angående skyldighet att underhålla väg, som Ider till.afsides belägen kyrka. Rättegångsoch Polissaker. Djurgårds-slagsmålet. Ransakningen vid Ensta ting. (Forts. från lördagsbladet.) . Vi fortsätta i dag redogörelsen fördet hållna vittnesförköret. Kofferdikaptenen Gollscher afgifver en berättelse om vittnets och hr Wibells sammanträffande nes! löjtn. Levin och det första af denna sednare not Wibell föröfvade våld, en berättelse föga öfvernsstämmande med-livad Gollscher inför poliskämniaen uppgifvit. Uppgifvande vittnet på särskildta fråor: att .-de båda första slag, som Levin tilldelade W.; följde så hastigt på hvarandra, att W. ej ens hann upplyfta sina armar för att parera dem. Derpå sexladesvågra slag tills Wibell försökte taga till flykten, I men förföljde af Levin, som slog honom så, att han iutligen tumlade i diket; — att vittnet. såg Wibell I omma upp:ur diket och, förföljd af Levin, försvinna bakom vagnarne; — att vittnet icke såg om något ikhygge begagnades; -— att sammanträffandet mellan I Wibell och Levin-skedde under sådana omständigheIer, att den sednare icke hade någon anledning anaga att den förre Varit med i det slagsmål, som egt um i den folksamling, från hvilken Levin framkom och från hvilken Gollscher öch Wibell befunno sig på cirka 40 fots afstånd; — och slutligen, att. det vär tillräckligt ljust för: att Levin. skulle kunna igenkänna Wibell. Hr Beckman spörjer om vittnet såg Wibell -1å igen öch om denne vidtillfället var rusig. Hr Gollscher såg Wibell försöka värja sig, men kan ej-säga om något slag från hans sida träffade Levin... Hr Wibell var icke rusig. Åkaredrängen Pettersson; som körde den droska, i hvilken Wibell satte sig upp, afgifver en berättelse, som i åtskilliga icke ovigtiga omständigbeter skiljer sig från hvad han i poliskammaren oppgifvit. Ipolisenuppgaf han, att då Wibell, efter att ha blifvit slagen af Levin och fallit i diket, af ringen Andersson fördes fram till Petterssons dröska, var han i sådant tillstånd, att han ejkunde reda sig sjelfs. Nu säger vittnet deremot, satt Wibell ej var sanslösare än att bån kunde gå upp i droskam. Om uppträdet i droskan uppgaf vittnet i polisen, att under det Wibell. väntade på sin hatt, kom Levin fram emot droskan och: fick tag i Wibell samt till-. delade honom åtskilliga slag; vittnet in ygade minst tre. Nu berättar deremot vittnet, att Wibell, si tande i droskan; fick tag i Kragen på Levin och drog honom inåt, så att Levin blefliggande med ryggen mot droskdörren. Wibell erhöll dervid af Levin åtskilliga knuffningar och tre slag, och i detsamma stannades hästarna af löjtnant Claes von Mecklenburg och en annan person, som vittret ej kände. C. Mecklenburg höll i tyglarna på högra sidan. Efteråt kom Levin först ett tag och-ville rycka till sig vittnets piska, men fick den då icke; vid ett förnyadt försök tog han den: likväl. Vittnet vet dock ej om han slog någon med piskan. Claes v. Mecklenburg bestrider bestämdt att ban hållit i tömmarna. Hr Wendtland fäster uppmärksamheten derpå, att Pettersson, som enligt sin egen uppgift körde iramåt i en folkhop, naturligtvis derunder såg framåt och följaktligen ej kunde se hvad som tilldrog sig bakom honom, hvarföre han, som säger sig ha märkt uppträdet i droskan först i det ögonblick, . då Wibell hade fattat tag i Levin, ej kan veta hvad som desstörinnan tilldragit sig. Pettersson säger sig ha kört så sakta, att han mycket väl. kunde se. sig omkring. De knuff. ningar och slag, som-L. gaf W., tilldelades honom sedan han kommit lös från Wibells tag, och det var då Wibell dervid:kastade fram benen för att försvara sig som Levin försökte taga vittnets piska. Hr Beckman spörjer om Pettersson verkli gen är säker på att det var C. v. Mecklenburg som höll hästarna, och om han ej tilläfventyrs. skulle förändra mening härom ifall han finge se den, som verkligen höll bästarna. . Pettersson säger sig dock vara säker på sin sak. Hr Beckman anbåller nu att den vid rätten till tädesvarande löjtnant Lagerheim mätte få framträda och af vittnet beskådas. Löjtnant Lagerheim framträder till dombordet och berättar, att han; som fått se Levin indragen i en droska med öfre delen af kroppen och med benen mellan: droskans.: hjul, skyndat till och hejdat hästarna på det att Levin icke skulle blifva öfverkörd: Vittnet Pettersson vidblifver icke destomindre sin uppgift, att Claes v. Mecklenburg. hållit i tyglarna. Löjtnant Lagerheim igenkänner vittnet ej. Drängen Claes Aug. Andersson förklarade sig taga på sin ed-den berättelse han i poliskammaren afgifvit och upprepar nu de hufvudsakliga uppgifterna i densamma. Vid sin ankomst tillstridss plåtsen, finnande hela officershögen inbegripen i slagsmål — Andersson ansåg officerarnes antal. ha : varit omkring16 eller 18 stycken — har. Andersson specielt iakttagit att Cl. Meckl. slog bokh.Arnberg först med; en:käpp och, sedan han bortkastat densamma, 5 å 6 slag med knytnäfven;. — att: en annan för vittnet okänd person derpå äfven slog Arnberg med en käpp öfver ryggen, så att käppen gick af; — att C. Meckl. gifvit Wibell en spark,:-under det W. låg kullslagen i diket; — att då Wibell försökte resa sig, erhöll ban af Levin ett ytterligare slag, så att han åter nedföll; — att Andersson då afstyrde ytterligare våld mot Wibell, hvilken, blödande och oförmögen att tala och reda sig sjelf, vittnet hjelpte upp idrängen Petterssons droska; — att vittnet, som sedan af Wibell bortskickades att vexla en sedel tilldrickspengar åt dem, som tillvaratagit W:s hatt, vid. sin återkomst till droskan fann Levin i färd med att slå den i droskan sittande Wibell; — att vittnet, som dervid stod på venstra sidån om åkdonet, hållände i kusksätet med venstra handen och stickande hufvudet in i droskan, tydligt såg att Eevin tilldelade Wibell 6 ä.7 slag, — att Wibell dervid sparkade emot och skrek: Här är hän som slagit mig; — att löjtnanterna Bibau och Claes v. Meckl. derunder höllo hästarne. Sedermera såg vittnet löjtn. Levin antasta hustru Andersson och tilldela henne en örfil, så att hon: föll åtvsidan och tog. emot sig med handen. Då hon reste sig upp, reykte Levin af henne schalen öch svängde den i luften under utrop: Der här ska vi behålla