Aftonbladet – 29 juni 1860, sida 3

Al malsegancena atro via Uct forsta Upptupet tillstädes: sidenkrambandlaren Wibell, skomakaren Andersson och dennes hustru, bokhållaren Arnberg och bagaren Sjöberg. E3som rättegångsbiträde åt hr Wibell anmäler sig vs. bäradshöfdingen Wendtland, och åt makarne Andersson boktryckaren F. Sjöberg. För svarandena, hvilka, såsom vi ofvan nämnt, alla tillstädeskommit, . anmäler sig vs. häradshöfdingen Beckman. Såsom regementsombud anmäler sig öfverstelöjtnant Eketrä, och såsom ombud enligt särskildt förordnande för justitiekanslern, vice häradshöfdingen J. Söterholm. Domhafvanden uppmanar nu åklagaren att närmare utveckla stämningspåståendena och bestämdt uppgifva för hvad han anklagade de tilltalade. Åklagaren uppgifver att dels den I Maj å Blå Porten, dels vid ett tillfälle å Novilla, som han icke nu kunde till tiden uppgifva, dels ock i konsertsalongen i Tivoli d. 13 Maj de tilltalade varit öfverlastade och fört oljud, anmärkande åklagaren att han ansåg, att de tilltalade genom sitt oskickliga uppförande vid de af honom omförmälda föregående tillfällen retat allmänheten met sig och derigenom föranledt början till slagsmå!et den 13 Maj, som komme att utgöra hufvudsakliga föremålet för rättegången. Domhafvanden vänder sig derefter till målsegandena med enabanda uppmaning som till åklagaren. Ir Wendtland förklarar att han, för att redan vid rättegångens början bestämma de påståenden, som han å sin hufvudmans vägnar ville framställa, har skriftligen affattat sina påståenden, dem han anbåller att nu få uppläsa, så lydande: Till Danderyds skeppslags tingsrätt! Det våld, som löjtnanterna C.: F. Bibau och Claes von Mecklenburg samt underlöjtnanten Johan Levin söndagen den 13 sistlidne Maj å kongl; Djurgården illfogat mig, är af den beskaffenhet, att jag, med afeende jemväl å deras föregående förhållanden, ansett mig icke kunna nedlägga min talan i saken. Under en lång tid hafva fredliga medborgare och andra män med deras familjer blifvit af nämnde: herrar på det mest oskickliga och oförsynta sätt insulterade. Och om lagen nu ändtligen träffar sådana väldsverkare, så är detta en följd af den eviga rättvisansid, att såsom menniskan sår så skall hon jemväl uppskära. Jag tilltalar hrr Bibau, von Mecklenburg och Levin för att hafva emot mig föröfvat sådant våld, som lagen benämner nidingsverk, och att hafva mig försatligen och med berådt möd öfverfallit, i afsigt att skada göra, samt hr Levin dessutom för att hafva å mig begagnat skarpt tillhygge, som varit lifsfarligt. Jag skall först beskrifva sjelfva det af mig åtalade faktum och dess omständigheter: Redan den 1 sistlidne Maj på aftonen började dessa herrars oskickliga uppförande emot mig, då jag i sällskap med klädeshandlaren Theodor Ahman vid ingången till värdshuset Blå Porten å kongl: Djurgården var sittande och intog förfriskning, hvarvid dessa hrr tillstädeskommo och tillsade oss att lemna bordet, emedan de önskade att för deras räkning upptaga detsamma. Vi förklarade att viicke kunde ingå på deras begäran, men att det stode dem fritt att begagna den delen af bordet, som funnes ledig. Härmed voro dessa herrar icke belåtna, och för att förolämpa oss, framsatte de på bordet och påtände en svärmare. Sedermera ingingo jag och hr Åhman i källarlokalen, hvarest vi sammanträffade med hrr Levin och von Mecklenburg, då ordvexling uppstod mellan mig och hr Levin, så att vi i retad sinnesstämning skildes från hvarandra. : (Här följer en framställning angående uppträdet den 13 Maj, öfverensstämmande med hvad Wibell derom inför poliskammaren uppgifvit. Efter att ha omförmält de ofta omtalade tilldragelserna vid hvilka Wibell sjelf var tillstädes, tillfogas i skrifvelsen:) Efter det jag utkommit ur droskan, har hr Levin med våld frånryckt kusken piskan, som var försedd med bly i ändan; och med denna piska i hand har hr Levin sökt mig å landsvägen och i åkdon, för att ytterligare våldföra sig på mig, och jemväl slagit efter någon, som han trott vara min person. Jag öfvergår till granskning af de straffbestämmel ser, som röra våld af ifrågavarande beskaffenhet. Uti missgerningsbalkens 12 kapitel, som handlar om mord och nidingsverk, stadgas uti 2 S, att det är bidingsverk, om man slår eller sårar någon sofvande, simmande, badande eller den i sådant tillstånd och ärende stadd, att han sig ej-värja kan. Då jag sanslös och blödande blifvit förd i droskan ach jag var urståndsatt att mig värja, Ofverföll hr Lovin mig med hugg och slag, hvarvid hrr Bibau ich von Mecklenburg voro honom behjelpliga, derigeom att de fasthöllo hästarne och sålunda hindrade nig att undkomma. d s Redan uti vårt lands äldsta tider ansågs nidingsrk vara ett af de skamligaste brot, och 15 kap. .råpmålabalken, landslagen, betecknade det såsom dsörebrott, så att den -brottslige, förutom annan betraffoing, drefs i landsflykt. Till kärakteren af nidingsverk fordras ej förut fatadt uppsåt. Att detta ej är händelsen, synes af sämnde kapitels 3 , der det talas om våldsam stympiing. Om ett slagsmål börjar i bråd skilnad, och en de stridande, sedan han blifvit öfvermäktiyg, skrier till en sådan våldsamhet, har han gjort sig skylig till bestraffning för nidingsverk. Detta är öfvernsstämmande med vårt lands gamla lagar, som omala nämnde brott, och är jemväl enligt med den örtjenstfulla utredning, som professor Schlyter lemat angående edsörelagarne, Eburu icke direkt tillämpligt på detta mål, anser g mig likväl, för att ådagalägga det skamliga hös flicerare, att våldföra sig å en vanmäktig person, öra anföra hurusom uti krigsartiklarne den 31 Mars 798, 6 kap. och 3 stadgas, att om någon officer, rter slutad drabbning, utan anledning tillfogar fånge, ller den, som ej gör mostånd, någon hård medfart, eraf sår eller blodvite kommer, straffes officer eller inderofficer med tjenstens förlust eller degradation å viss tid eller fängelse efter omständigheterna, och vanskapet slite spö ifrån tio till trettio par. Det är väl sannt, att här icke är fråga om krig, nen då det anses nedrigt att i krig våldföra sig å n fiende, som är fånge, måste det jemväl vara i hög srad straffvärdt för en officer, och stridande mot hans wonnör, att bära våldsam hand å en person, som är r stånd att sig försvara. Jag har vidare påstått, att förutnämnde tre herrar öjtnanter försåtligen och med berådt mod öfverfallit nig, i afsigt att mig skada göra: så Uti 21 kapitlet 6 missgeringSbalken, sådant detta agrum lyder genom kongl. förordningen den 20 Jan. 179, stadgas: Sitter man i försåt för annan, ehvar et helst är, att honom skada till lif eller Jem, och argar han honom, eller slår blånad eller blodvite, traffes med ett års fängelse jemte ett hundrade daor i böter.; på sätt nämnda lagrum närmare inneåller. : Med uttrycket sitter man i försåt för att skada, nåste förstås hvarje försåtligt öfverfallande, som sker ed berådt mod. Att uttrycket sitta eller sätta sig innefattar enaanda mening sam orden: företager sig någon, syes utaf flera lagens rum, såsom 6 kap, 2 , 15 kap. och 21 kap. 1 missgerningsbalken, samt kongl. Srordningarne den 16 Juli 1776 och den 10 Juni 841 angående försåtligt öfverfallande. Det försåtliga i en handling måste i hvarje föreommande fall bedömas efter sjelfva handlingens bekaffenhet. : Då jag satt blödande och vanmäktig i droskan och r stånd att mig värja, uppsöktes jag af hrr Bibau, on Mecklenburg och Levin, af hvilka den sistnämnde ildförde sig å mig under det de två andre fasthöllo ästarne. Uti afhandlingar om dråp och mord anmärker med ilta professor Schlyter: Det är en för allmänna gä