Aftonbladet – 27 juni 1860, sida 3

Nyqvist, C. A. Larsson, Anders Gudmundsson, Per Persson och Matts Persson. (Insändt.) Aristokratien och den fosterländska andan. För mer än femtio år sedan sökte Ling. den svenska gymnastikens och bajonettfäktningens skapare, att fästa allmänna uppmärksamheten på behofvet af en genomgripande rerorm i ungdomens uppfostran. Enligt hans lisigt borde gossea redan i skolan börja att fbildas till medborgare och förberedas till duglighet icke blott under vanliga förhållanden, 18 landet, ostördt af främmande angrepp, kan 1 frid utveckla sina krafter, utan äfven för den händelse att dess söner behöfvas för att värna rosterjorden emot utländskt våld. Det var han, som först påpekade nödvändigheten af att införa gymnastik och simning samt öfningar i vapenföring och evolutioner vid våra allmänna skolor, i ändamål att småningom dana ett slägte, som med den nyare udens bildning skulle förena våra förfäders värdighet och kraft. Denna ide var lika praktisk som storartad ch grundade. sig på den riktiga förutsättninsen, att menniskans verksamhetsförmåga måste ökas i samma mån som själ och kropp blifva harmoniskt utvecklade. Den gamla satsen en sund själ i en sund kropp föresväfvade honom ständigt. Utgående från denna grundsats, tänkte han sig möjligheten af att framkalla ett nytt lif hos hela svenska folket, som redan hade sjunkit så djupt, ibland annat till följd af bränvinet, att utländningen hånande kunde fråga: Hvad gör icke svensken för en sup?, — Han hoppades att på nytt göra detta folk mäktigt af de ädlaste handlingar, genom att efter sin här ofvan antydda plan långsamt men säkert höja detsax ma ur den domning, hvartill det försjunkit och hvari det tyvärr till en del ännu befinner sig. Med hänförelse arbetade han för denna ide under loppet af en lång lefnad, och vid den härunder oundvikliga kampen emot illviljan och fördomarna visade han en outtröttlig ihärdighet, som af många blef beundrad, men af andra betecknades, under en förnäm axelryckning, såsom: svärmeri och envishet. Hans röst blef nära nog en ropandes i öknen, och allt hvad den ädle fosterlandsvännen lyckades att erhålla af en samtid, som ej begrep honom, var möjligheten att grundlägga det gym nastiska centralinstitutet samt en stympad tillämpning af hans system vid nya elementarskolan i Stockholm och vid några få högre läroverk. Öfver ett halft århundrade har förflutit sedan den plan, hvarom vi här talat, först blef framlagd; men under hela denna långa tid har nästan ingenting skett till dess förverkligande i stort. Denna reform, som i ordets egentliga bemärkelse är en lifsfråga för det svenska folket, hålles alltjemnt tillbaka, och de röster, hvilka tid efter annan höjts för densamma vid våra riksdagar och inom pressen, tyckas hafva förklingat ohörda. Regeringen, hvars förnämsta pligt det onekligen är att befordra allt, som på något sätt kan bereda landets och den stora massans af nationen väl, har i detta bänseende, likasom i så många andra, visat sig döf för tidens kraf, och femtio år skola måhända ännu förflyta utan att-folkets önskningar om ett på detta sätt förstärkt nationalförsvar, som likväl vore det säkraste värnet för fäderneslandets sjelfständighet, blifva uppfyllda. Då man sålunda finner, huru reformer, hvilkas nödvändighet och gagn den bildade allmänheten längesedan insett, år efter år skjutas upp och motarbetas eller endast. med knapp nöd och vanligen förfuskade tyckas bana sig väg — då torde det ej vara för tidigt att fråga: Hvarifrån kommer väl detta ihärdiga motstånd emot allt som kan lända till det egentliga folkets nytta? . En blick i vår historia och på tillståndet i Norge häfver hvarje tvifvel i detta fall. Historien visar att välmågan och belåtenheten hos det egentliga folket alltid stigit när lan-Å dets angelägenheter handhafts af kloka och kraftfulla konungar, hvilka förstått att hålla adelns lika orättmätiga som oförskämda anspråk inom behöriga gränser. — Hvad Norge beträff r, ser man att detta land, just sedan adeln der blef afskaffad såsom stånd och ett fritt statsskick infördes, har på ett förvånande sätt gått framåt i välmåga och upplysning. På grund af dessa erfarenhetsrön, hvilka skulle kunna mångdubblas i oändlighet genom exempel från andra länders historia, påstå vi utan omsvep, att orsaken till den långsamma utvecklingen af landets välstånd och folkets bildning kan i väsentlig mån tillskrifvas adelns sträfvan att motarbeta allt som kan höja och förbättra de ofrälses ställning, emedan adelns öfvervigt hufvudsakligen hvilar på bofrälsehopens tanklöshet och vanmakt. Mången torde invända att aristokratien numera har föga anseende hos oss och att den förlorat största delen af sitt inflytande. Dettal är sannt för så vidt det rör folket; ty hos nationen har adelns anseende och inflytande såsom politiskt stånd verkligen sjunkit så djupt, att nkappast någonting återstår deraf; men: EE