Aftonbladet – 27 juni 1860, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. Lyokad filantropi. Lord St., en nära slägtinge till lord Granville, som var engelsk minister i Paris, hade för någon tid sedan hyrt ett slott och en park i Ville dAvray i nejden af Paris. Lordens ankomst väckte en viss uppmärksamhet. Han var en stenrik man, och man såg snart, att ban förstod att lefva på furstlig fot. Innevånarne i Ville TAvray fingo snart den största vördnad för honom. En parisertjuf förfördes af hvad han hörde berättas och tänkte att det skulle vara en lätt sak att företaga en vinstgifvande expedition till mylords slott. Slutligen fick ban också veta, att den rike engelsmannen hade en betydlig penningesumma liggande i sin sekretär. — En natt, då lord St. låg och sof, vaknade han vid ett ljud, som han först antog vara en råttas gnagning på panelningen. Han öppnade ögonen och såg en man i färd med att uppbryta låset på sekretären. Lord St., hvilken såsom äkta engelsman var skicklig i borning, sprang hastigt ur sängen och tilldelade tjufven, innan denne fick tid att sätta sig till motvärn, ett så kraftigt knytnäfveslag i hufvudet, att ban döfvad störtade öfverända. Lord St. sökte nu genast hjelpa honom, och då tjufven återkom till medvetande blef han helt förundrad öfver att se sig af mylord sjelf vårdad och ingifven åtskilligt af ett litet reseapotek. — Nå, jag må säga! utbrast tjufven, ni är en sällsynt hygglig menniska!s — Hvarföre det? Måhända derföre, att jag hellre vill hafva dig hängd än att se dig dö såsom en hund? — Vill ni då verkligen öfverlemna mig i lagens händer, sedan ni återkallat mig till lif?— Tror du mig vara en gensdarm? — Nej, men hvad tänker ni då göra ?a — Du måste lofva mig att icke mera stjäla.s — Det kan jag icke lofva.. — Och hvarföre icke Po — Derföre att jag icke kan annat; jag måste stjäla för att kunna lefva., — Förklara dig tydligare.s — Jo, ser ni, den, som en gång stulit, måste fortsätta ätt stjäla. Jag har varit på galererna. Om jag också kunde arbeta, så skulle ingen taga mig i sin tjenst, och det är skada, då jag har en innerlig lust att vara ärlig. Men jag har ingen utväg att följa min böjelse. — Hvad förstår du dig på? — Ingenng. Jag är son till en landsortsprokurator och har tt en god uppfostran. Jag är icke dum. Men jag bar förgått mig, och nu är jag dömd att vara en brottsling.. — Och om jag nu gåfve dig medel att blifva en ärlig menniska ? — Det kan ni icke. Gåfve si mig penningar, så hade jag icke förtjent dem, och de skulle bortsmälta mellan mina händer såsom stulet gods. — Hvyad du säger är mera sannt än du sjelf tror.. — Jo, mylord, jag vet mycket väl hvad jag säger, — Du vill således hafva sysselsättning. Vill du taga tjenst hos mig? — sMer än gerna. Tag tycker synnerligt om er, — Det var rätt bra. Tag behöfver likväl icke någon betjeåt. Jag är också nöjd med min sekreterare... men jag har nyligen mistat min intendent, som bedrog mig... Jag gör Hig till min intendent. — Då tjufven hörde dessa ord, stod han såsom fallen från skyarne. Detta bevis på tillit hos en man, som han nyligen försökt bejjäla, förekom honom så löjligt, att han, när första yfverraskningen var öfverstånden, skrattade helt högt. Då lorden hörde orsaken till hans munterhet, måste han sjelf -le, men gjorde honom icke desto mindre vill intendent öfver hela den ofantliga förmögenhejen. — Jag lofvar er intet, mylord, sade slutligen cjufven. Ni skulle hafva alltför goda skäl att icke tro mig. — Det gör du rätt i, svarade lord St., .lofva intet, men uppför dig väl.v — Tjufven hade kort förut begått ett par inbrottsstölder i Paris, och genom en af hans medbrottslige visste man att han imnade stjäla hos lord St. Polisen infann sig derm——