Aftonbladet – 27 juni 1860, sida 3

helt annorlunda är förhållandet vid hofvet der, adeln ensam är representerad. Der har t ) den tillräckligt inflytande för att. bämmande 4 inverka på alla de reformer, som det ligger t i aristokratiens intresse att motarbeta. Om man slår upp Sverges statskalender, och granI, I skar förteckningen öfver de personer, som utt I göra konungens och den kungliga familjens omgifning, så finner man att denna om-gifning, med ett enda undantag, består af , Jadel. I detta förhållande, som generation efriter generation bibehållits orubbadt, ligger utan tvifvel en af de förnämsta grunderna till adelns makt, och det är lätt att begripa hvilken oberäknelig öfvervigt öfver de från hofvet utestängda stånden aristokratien måste kunna tillvälla sig ensamt härigenom. Denna samhällsafdelning, som endast utgör omkring en -trehundradedel af Sverges hela befolkning, inbillar sig, på grund af föråldrade och mot kristendomens läror stridande fördomar, vara så redan genom födseln någonting förmera än ti sina ofrälse landsmän, och bildar härigenom Åen stat i staten, med hvilken den just till , följd af sin isolering måste ha stridiga intresIsen. Också kan man vara öfvertygad om, J att så länge adeln har tillfälle att uteslutande bevaka och leda våra furstars uppfostran, att dagligen ifrån deras spädaste barndom och Jallt framgent ingjuta sina: idger och sina I fördomar i deras själ, — så länge skola J de frågor, som röra det egentliga folkets intressen, blifva satta i andra rummet, och I de adliga familjintressena i det första. — ;I Den, som möjligen ville påstå att den tiden väl bar varit, men numera är förbi, b: vi ännu en gång granska kalendern, hvilIken i sann:ng är en ovärderlig källa för beÅ ysandet af hithörande frågor. Han skall då dfinna, att de mest inflytelserika, de minst f mödosamma och de mest lönande embetsmi nnabefattningarne nästan alltid är)2 besatta med adelsmän. Hvad som med skäl måste förvåna den !änkande läsaren af vår historia är, att eburu så många blad deri röja adelns oförmåga eller brist på vilja, att som sig bör leda fäderneslandets angelägenheter, och dess lust attse sig till godo båle på fäderneslandets och konungar maktens bekostnad, så låter man besynnerligt nog ännu dåra sig af de granna fraserna om aristokrat ens vördnad och tillgifvenhet för konungens person och af det tomma skrytet om de utmärkta tjenster adeln skall ha gjort landet. Det är sannt att enskilda medlemmar deraf utmärkt sig i våra krig och att man mera sällan finner en ofrälseman omtalad i vår krigshistoria; men detta ligger i sakens natur, emedan adelsmännen då, likasom nu, alltid innehade det högre befälet och utestängde de vanbördige, så vidt som möjligt, från hvarje mera framstående tillfälle att göra sin förmåga eller sina talanger gällande och kända. För öfrigt visste de adliga bjeltar och statsmän, öfver hvilka aristokratien icke utan skäl är stolt, att göra sig väl betalda för sina tjenster. Icke nöjda med hvad de lyckats förvärfva, vare sig på krigisk eller diplomatisk väg, medan f-lttågen eller underhandlingarne räckte, förstodo de äfven att efter slutade värf utkräf a särskild storartad belöning, naturligtvis på de vanbördiges, Lekostnad. Vid en blick på vår bistoria under de sednaste århundradena ser man att konungarne likasom folket -vexelvis blifvit begagnade för att tjena aristokratiens intressen, och att adeln varit föga att påräkna vare sig för de förra eller det sednare, när den ej funnit sin egen fördel vara ned i spelet. Vi hafva redan förut omnämnt att åtskilliga adelsmän gjort fäderneslandet betydliga tjenster, och det skulle också varit orättvist att med tystnad förbigå hvad.denna kast möjliger anser sig kunna anföra till rättfärdigande af sina företrädesrättigheter; men om stora själsegenskaper vore beroende af börd eller ökades i förhållande till anornas mängd, huru skulle icke då det snille och förstånd, som utvecklades af en eller an; an ibland forntidens ädlingar, blekna vid jemnförelsen med deras ättlingars sttsmannavishet! Hvar och en vet emellertid huru härmed förhåller sig, och diskussionerna på riddarhuset angående dagens frågor lemna de sednaste bevisen på helt annat. Sålunda förfaller ett af de förnämsta stöden för bördens anspråk. Det vore nästan en skymf emot dessa män att härleda någo af deras stora egenskaper ifrån den tillfälligheten att den ene eller den andre bade en grefve, en baron eller en adelsman till far; ehuru det måste medgifvas att denna tillfällighet öppnade åt dem de förhållanden, som tilläto dem att verka så som de gjorde; men om man tar i betraktande de tusen sinom tusen af deras landsmän, hvilka till följd af adelns herrskiystnad och förtryck blifvit hindrade att komma i besittning af bildningens och frihetens välgerningar, dål torde litet hvar nödgas medgifva att det go1a, som enskilda medlemmar af adeln uträttat, endast kan betraktas som ett ringa försoningsoffer för det omätliga onda, som dettal stånd tillfogat fäderneslandet. t Å Slutligen böra vi fästa särskild uppmäkamhet på den sak adeln hufvudsakligen satt ig i spetsen för vid nuvarande riksdag. Inet menskligt förstånd kan beräkna följderna f densamma och af den agitation, som der-1. utinnan så ifrigt bedrifvits. Detta har endast ytterligare kunnat styrka vår af allt det föregående dragna slutsats att om Svergeskall kunne itveckla sia krafter, så måste först elt mera! ostördt sambasd ega rum emellan konungen . och folket, genom afskaftandet af adelns öfvermakt så inom tom utom bofvet. Denl! verkliga förbrödringen emellan nordens folk. följer då af rig sjelf. ; n sig igen, hvilket ej dröjde länge. Hon kom j: VAR. ; Nr. i Hy FD SNRA RS NR I RNA RR SIR a JE