Aftonbladet – 26 juni 1860, sida 3

troende. Nu inser domstolen väl klart, att myndlingen fått ett förändradt foram domicilii, men tror tillika att myädlingen bör stå under ögonen på en i Upsala boende förmyndare, och dertill undfår således icke B. utan C. förordnande. Nu inträder mellan C. och A. en tvist, likartad med den, som redan blifvit förd mellan B. och A., och den slutas ock på samma sätt. Under tiden har myndlingen flyttat till Gefle och inför rådhusrätten åter begärt B: till sin förmyndare, men på samma skäl, som föregående domstolars, erhåller ej B. utan D., som bodde i staden, förmyndareförordnandet; och ehuru D. med mera eftertryck än B. och C: grep verket an, för att åtkomma myndlingens arfskapital, strandade dock äfven hans bemödanden mot A:s ihärdiga protester och vaksamhet. Det har emellertid varit en lycka för myndlingen, att uti A. hafva haft en redbar förmyndare; och om än hända skulle, att myndlingen, vid granskding af A:s slutliga redogörelseräkning, funne att ofvanberörde tvister i någon mån minskat hans tillgodohafvande enligt förmyndareräkningen, har han ingen annan att skylla än sig sjelf, som alltför lättroget lyssnat till den nya läran om nyttan och vigten af forum domicilii i förmyndaremål. Måhända skall R. C. häremot invända, att det focum domicilii, underhvilket en myndling inflyttat, icke entledigar en af behörig, domstol tillsatt förmyndare annorlunda än med dennes samtycke och till följd af hans begäran. Men om äfven så förhåller sig, undanrödjes dock icke derigenom det obehöriga i domstolens förfarande, att, med. denne förmyndares entledigande, tillförordna annan person att öfvertaga förmyndarevården; och månne icke i allt fall, sedan myndlingen än vidare förändrat sitt forum domicilii samt en och annan förmyndare på nyssberörde sätt hos dessa fora sökt och fått entledigande, det slutligen kan blifva den förste, af laga domstol tillsatte förmyndares skyldighet att i första hand redovisa förmyndarevården samt hålla myndlingen skadeslös för möjligen inträffade förluster, enär denne förmyndare hos obehörig domstol, och således i annan än laglig ordning försökt att blifva från förmynderskapet skild? Det förekommer dessutom temligen klart, att principen om myndlingens forum domicilii och öfverförmynderskapets förflyttning än till en, än till annan domstol, skall störande, att icke säga förstörande, inverka på all förmyndarevård och gifva anledving till upprepade klander af afträdande förmyndares redogörelse, väcka, om ej köld, ätminstone likgiltighet och missbelåtenhet hos förmyndare, göra dessa osäkra och villrådiga i förvaltningen af omyndigas medel, sålunda än mera betunga förmyndarepligten, redan förut besvärlig nog, och slutligen, jemte vållande att hittills vanlig reda och ordning i förmyndaremål ej vidare i samma mån egde rum, alltid leda till myndlingens skada, genom onödig minskning af hans arfsmedel. Man vill med det anförda icke hafva bestridt, det ju i något enstaka fall det kunde vara af nytta och till den omyndiges fördel att han egde till förmyndare en person, boende i myndlingens vistelseort, men man yrkar och påstår, att frågan derom skall pröfvas af behörig domstol, den nemligen, som utfärdat första förmyndareförordnandet, och hvilken domstol, derest skäl dertill förefinnas, således lagligen eger, med förre förmyndarens entledigande, till förmyndarevårdens bestridande förordna annan dertill föreslagen person. Så kan väl ock, under särskildta omständigbeter, hafva inträffat, att obehörig domstol, befarande ingen vådlig påföljd, någon gång entledigat och tillsatt förmyndare; men en sådan vågad afvikelse från laga föreskrifter får ej gälla såsom regel och kan i intet fall af lagen sjelf godkännas. Det är på nu anförda skäl man hoppas att den förordade principen om myndlingens forum domicilii icke skall vinna framgång, eller ändring i nu gällande föreskrifter om behandling af förmyndaremål beviljas annorlunda än i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de rättsgrunder här ofvan blifvit försvarade. Och då man ej är ensam om nu uttalade åsigt, torde det vara lämpligt att afsluta denna uppsats med införande af 17 af 12 kap. i lagberedningens förslag till ärfdabalk, så lydande: Förmynderskap stånde under den rätts vårdnad, som förmyndare först förordnat. Har omyndig sitt hemvist å annan ort, och finnes det förty tjenligare, att förmynderskapet ställes. under vårdnad af den ;rätt, hvarunder han sjelf lyder; då må, när anmäslan derom göres och sedan dem omyndiges förmyndare och fränder hörda äro, den rätt, under hvars vårdnad förmynderskapet står, den vårdnad åt den undra rätten öfverlemna. Gammal, men ej modern jurist. —— gr rr nr