Aftonbladet – 26 juni 1860, sida 3

floden Tschipperon sjönk med 21 män och och qvinnor. Alla orter der orkanen framgick hade blifvit skadade. Öfverbhufvud upp gifves den af stormen förorsakade förluster af menniskolif till 150. (Insändt.) Om laga domstol i förmyndaremål. (Slut från gårdagsbl.) Såsom någonting högst väsendtligt tyckes R. C dessutom anse, att myndligen jemnt är under förmyn: larens ögon, likasom vi nyligen sett honom antaga att öfverförmynderskapet tillkommer den domstol under. hvars ögon myndlingen blifvit ställd. Det förra följer likväl lika litet som det sednare af lagens bud eller förmyndarevårdens egen beskaffenhet. Då omyndiga barn merändels qvarstanna i hemmet hos efterlefvande fader eller moder och der erhållz sin första undervisning jemte. öfrig vård och uppfostran, erfordras af förmyndaren ej skäligen mera än att han sorgfälligt tillser; det ej något åsidosättes af hvad som i berörde hänseende bör komma de omyndige tillgodo. Inträffar härefter den tidpunkt. då de omyndige skola lemna hemmet, hvilket vanligen .sker efter deras första nattvardsgång, kanske och någon gång förut, kan förmyndarens pligt ej gerna utsträckas vidare, än att han har all möda ospard att ställa de omyndige under ögonen af yvälkända, rättsinniga och samvetsömma lärare eller husbönder, af hvilka, då de dertill ega moralisk förpligtelse, han må kunna förvänta, att de, under der dagliga tillsynen, icke skola förbise myndlingens rätt och bästa, eller underlåta öfvervaka hans uppförande, så i sedligt som hvarje annat hänseende. Kommer nu härtill, att förmyndaren ytterligare, så vidt ske kan, egnar sin omvårdnad åt myndlingen, alltid färdig att med råd och i handling verka för dennes väl, jemte det han tillika med omtanka förvaltar myndlingens arfsmedel och slutligen för dessa nöjaktigt iakttager sin redovisningsskyldighet, så måste väl ock medgifvas, att förmyndaren i allo red ligt och nöggrannt fullgjort sitt maktpåliggande kall. änskönt han icke jemnt haft myndlingarne under sina ögon. Det är på sådant sätt förmyndarevärden hittills fortgått, och man kan med tillfredställelse säga, att det, i de allra flesta fall, skett till de omyndiges fromma och fördel. Också ihträffar högst sällan, att myndling, sig sjelf lemnad och fredad från andras intalan, önskar se sig skild från en välvillig och redbar förmyndare; och söker man orsakerna till dessa bättre förhållanden, så igenfinnas de i den ömma cmvårdnad, hvarmed lagstiftaren omfattat de omyndiga ochderas egendom, i den derifrån utgångna och hos allmän. heten rådande föreställning att omyndigas rätt ej får förnärmas, i myndlingens häraf alstrade tillitsfulla förtroende till den person domstolen tillsatt att vara hans förmyndare, och icke minst i den fortfarande egenskap af öfverförmyndare, som samma domstol innehar, i förening med-sådana förpligtelser till betryggande af den omyndiges rätt och bästa, att hvarje annan domstol är oberättigad taga befattning med något, som till den törmyndarevården hörer. De skäl, som R. C. i öfrigt anför till stöd derför, att omyndig bör ega vända sig till sitt forum domicilii i förmyndaremål, äro: att den omyndige kan sjelf förvärfva medel, som böra af förmyndare värdas; att den i k. förordningen den 19 Maj 1845 anbefallda granskning af förmyndarens redogörelse näppeligen kan komma till stånd, om icke den domstol, inom hvars domvärjo myndlingen bor, bestyr derom genom de i orten valda gode män; och att det vore hårdt och ofta ledande till onödig tidsutdrägt, om den omyndige skulle, för erhållande af annan förmyndare, se sig nödsakad att hålla sig till den ej sällan aflägse domstol, som utfärdat första förordnandet. Hvad nu angår sist anförda fall, så åberopas hvad man nyss här ofvan yttrat derom, att under nu gällande lagbestämmelser det icke tillkommer någon annan än sistbemälte domstol att endtlediga förmyndare och förordna annan i dess ställe, och om genom denna lagens anordning den omyndige skulle erfara en viss obenägenhet att lyssna till välmeningens eller beräkningens förespeglingar om fördelarne af arfskapitalets förflyttning till hans vistelseort, tillskyndas honom derigenom icke någon förlust, utan snarare en vinst, helst om genom kapitalets omsättning detsamma ej kom att i årlig ränta afkasta lika stort belopp som förut. Beträffande den händelse, att den omyndige sjelf kan förvärfva sig medel i sådan mängd, att de borde af förmyndare förvaltas, så synes att, enär, enligt lag, omyndig eger att sjelf råda öfver dessa medel, det ankomme på hans eget godtfinnande, ehvad han hellre vill öfversända dem till sin förmyndare, eller lemna desamma att förvaras af annan sjelfvald person; men icke må ep sådan händelse, äfven om den skulle inträffa, antagas blifva en giltig anledning för den omyndiges dåvarande forum domicilii, att, åsidosättande laga föreskrifter, godtyckligt ingripa i en förmyndarevård, som redan vore stadd under en annan domstols öfverinseende. Och då, vidkommande föreskriften om granskning af den räkning öfver förvaltningen, omyndigs nästa fränder årligen ega affordra förmyndaren, och hvilken räkning i allt fall bör hvart tredje är till domstolen ingifvas, det måste vara lätt begripligt, att en sådan granskning snarast eger rum och till verkställighet bringas derest förmyndarevården alltjemnt fortfar att sti under en eeh samma domstols tillsyn; så tordc ej mången vilja dela R. C:s åsigt att ett mot satt förhållande, eller öfverförmynderskapets ambulatoriska egenskap, skulle mera än allt annat befordrs och underlätta omförmälte granskning, änskönt uppenbart är, att under det den omyndige år efter an oat väljer sig ett nytt forum domicilii och får sig er ny förmyndare, bänder slutligen, att hans aflägse bo ende fränder icke känna till hvarken hans vistelseort eller hans förmyndare, hvarföre de ej heller kunn: affordra denna räkning öfver förvaltningen, äfvensom, enär tilläfventyrs ingen af förmyndarne innehafi förmyndarevården i tre år, de ej heller anse sig pligtiga att någon så beskaffad räkning till domstoler inlemna. Mähända är det ej af nöden att fästa någon sypnerlig vigt vid R. C:s försäkran, att oansedt inger förändring ännu skett i de bestämmelser lag och författningar innehålla, rörande laga forum i förmyn: daremål, skall likväl den af R. OC. förordade nya åsig: redan tillvunnit sig ett visst erkännande inom lag skipningen. Härmed må nu vara huru som helst men då R. C. äfven från berörde förhå!lande sökt hemta stöd för sin mening och, till försvar af de i öfverensstämmelse dermed tillkomne domstolsåtgär der, synnerligen beflitat sig, att genom exempel, de: eva på det andra, ådagalägga att ofvanberörde, änn gällande lagbestämmelser vore vacklande och inkonseqventa, torde det vara tillåtet att undersöka on den nya lagskipningsmetoden verkligen innebär nå got som är mera värdt att efterfölja. Låtom oss alltså i fortsättning af det här ofvar sist anförda exempel antaga att Stockholms rådhusrätt fann sig böra ställa den till Stockholm inflyttade myndlingen äfven under ögonen af en deristaden boende förmyndare. Härvid uppstod väl frågs om icke den fjerran boende förmyndaren dessförinnan borde inkallas och höras, men då sådant ansåg: vara betänkligt, eftersom man tvekade om sin behörighet att, i händelse förmyndaren icke hörsammade kallelsen, kunna honom dertill förpligta, så återstod ej annan utväg än att för den goda sakens skull helt enkelt entlediga förmyndaren A. och i hans ställ förordna B. att vara myndlingens förmyndare. Genom en sådan åtgärd företoge man sig dock ingen. tiog mindre än att upphäfva en annan domstols be