Aftonbladet – 25 juni 1860, sida 3

hem. Hos mig måste hon kunna arbeta och umbära. Denna gång blir det endast några dagars feber. Jag skall skicka ut kylande pulver. Men, som jag säger, flickan har lidit nog, nu behöfver hon frihet att lefva efter sitt sinne. En flicka ha frihet att lefva efter sitt sinnel sade doktorinnan bittert. Ni är opraktisk, min herrel Icke så alldeles; jag är tvärtom alltför praktisk. Jag har tänkt öfver menniskonaturen, öfver våra lagar och bruk, och det är i sanning sorgligt att se de missförhållanden, de-corimliga hjertlösheter, som dagligen under namn af god ton och goda seder förkrossa tuserndes både kroppsliga och: andliga helsa. Jag har den olyckan att hafva en alltför praktisk blick, ty det är inte en bland hundrade af mina patienter, som jag kan med godt: samvete anlita apoteket för; de fleste behöfde blott en god yttre handräckning för att räddas. Bättre och sundare principer från barndomen och gynnsammare förhållanden att röra sig uti sedan. Detvar isynnerhet medar jag var ung och i hufvudstaden eller vid akademien lefde med i menniskohvimlet som denna erfarerhet trängde sig på mig och var nära att förvrida hufvudet på mig. Derföre sökte jag mig också nedåt landsorten, der folk i allmänhet lefver trankilare och inte känner så. mycket utaf den smula själ de fått att dragas med genom lifvet. Nu vegeterar jag som de andra, häller dekokter i bondgubbarna och ger jern åt det unga bleksotoch tvinsotsjuka slägtet. Jag har på många år nu icke haft en patient, som oroat mig, d. v. s. som behöft andra -medikamenter än jag och apotekaren kunnat åstadkomma. Det är en sorglig syn, jag beklagar den unga flickan. Och den godhjertade gamle mannen torkade en tår ur ögat. (Forts.)