Aftonbladet – 25 juni 1860, sida 2

Hu dån, tänkte jag, en dum fästman, det står jag då inte ut med, och det sade jag: hon m, Då blef han ond, och sedan vi vexlat några obeskedligaord; så. var vår vänskap slut. Då Körde jag de andra skratta så godt nere i dalen och :såg en skymt-afen hvit mössa mellan: träden) hvilken tedan förut föstat min uppmärksamhet, ehuru jag velat vara. ståndaktig. : Jag sprang nu till de andra; men: på ett litet: afstånd : ifrån dem reste sig en orm; hväsande emot mig i gräset, och blodet stelnade i mig af förskräckelse; , Då stod den räske studenten med ett hopp bredvid mig, ormen låg krossad af hans bastanta käpp; och jag kände att det var er Hjeltes arm, som stödde mig. Nu fann jag huru fadd min första famma varit, och jag kunde ej annat än skratta. åt min egen blindhet. . Studenten blef nu min dol. Ack, han sjöng så, att det gafeko i bergen, och kramade mig i polskorna som en äkta nordisk björn. . Men länge voro vi ej vänner, ty hän ville hålla mig under: toffeln och det småkade mig icke; Då jag utvecklade för honom någon mycket intressant lröm, sårattade han och sade att jag var enaldig. Ville han gå uppåt bergen och jag nedåt sjön, så tog han mig med sig med lock ller pock, och jag kändessnart. alltför: trycande, att jag var en verklig slaf: Studenen for, och det var en stor lättnad för mig. Helt beklämd gick jag nu till: min vanliga lats under alarne vid ån och tänkte: Men warföre kan jag då icke: bli kär? Och jag äste och sökte i nya romaner att få reda. å huru en flicka bar sig åt, när hon icke unde bli kär: Men der stod intet annat än tt de blefvo kära allihop, och jag fann sådes, att det: var jag som hade otur. Nu oro alarne gula och: hösten i annalkande. VUt såg ledsamt och bedröfligt ut, och mam