Aftonbladet – 21 juni 1860, sida 3

47:e mom. 6 enligt fö föredrågha förslaget återremitterades för att sättas i öfverensstämmelse med förut fattadt beslut. Dessa beslut föregingos till en del af ganska lifliga debatter. Bifallet. till 47:de mom. 4, att räntan å enskildag kreditiv skulle bestämmas til 5 procent, vans genom votering, som utföll med 34 ja inot 29 nej, sedan Ola Jansson, Carl Ivarsson, Uhr, Rosenberg, Grass och Nyqvist talat för bifall; men Malmin, Per Nisson och Erik Eisson m. fl. för räntans höjande till 6 procent, dervid Malmin hufvudsakligen framhöll, att fonden nog ändå skulle-bli upptagen, och att banken hade ringa fördel af att hålla pengar i beredskap: åt kreditivtagare, som uttogo dem blott när de på dem kunde göra vinst. 4 Vid punkten 43 mom. 1, hvari utskottet tillstyrker att låneansökniogar med inteckningssrätt skulle i allmänna diskonten hafva företräde, förfäktade Per. Nilsson, Per Erik Andersson, Jonas Andersson, Matts Persson, Mallmån, Nils Pettersson från Kalmar län, Anders Jonsson från Vermland, Håkan Olsson, Anders: Gudmundsson, Lagergren, Bjerkander, Liss Lars Ols-son, Måns Månsson och Almqvist den åsigten, att ett sådant stadgande skulle dels främja de förmögnares intresse på de mindre bemedlades bekostnad, dels lägga oöfvervinneliga svårigheter i vägen för ärenlenas skötande äf de nuvarande diskontdirektionerna. Några af dessa talare ville derföre bibehålla let gamla stadgandet, medan åter Nils Svensson från Skåne, C. A. Larsson, Rosenberg, Lekberg, Ola Larsson, Uhr och Nyqvist ansågo de föreslagna bestämnelser främja egentligen jordbrukarens intresse. Då ikväl C. A. Larsson och Nyqvist funnit sig öfvertysade, att någon företrädesrätt till lån ej borde beiljas inteckningår, och slutit sig till Per Nilssons med leras mening, att ordet företrädesvis, kuhde utan kada utgå, förenade sig pluraliteten om att antaga let nya förslaget med nämnde uteslutning. I fråga om räntan på filialbankers kreditiv i riksvanken yrkade Rosenberg räntans höjande till 5 proent. C. A. Larsson motsatte sig sådant och ville ivehålla den gamla räntan. Likaså Per Nilsson, om ansåg Rosenbergs åsigter understödja privatbanksntresset, med hvilket filialbankerna hade att täfla. Denna åsigt förfäktades af Olof Nilsson; Johannes indersson från Skaraborgs län, Nils Pettersson från almar län och Almqvist. Gustaf Johansson ville ibehålla de gamla vilkoren för filialbankerna i allt nnat, men ansåg att räntan å kreditiv kunde för lem. höjas till 5 procent. : Erik Ersson förordade oktor Björkmans reservation i ungefär santma syfte. Vlils Svensson, Carl Ivarsson, Anders Gundmundsson ch Jonas Andersson funno utskottets förslag vara ett nedelvägsförslag, som, utan att hindra filialbankerna deras konkurrens med privatbankerna, likväl tillörsäkrade riksbanken en skälig afkomst af de förträckta medlen. . Då nu villkoren i vissa delar för lialbankerne blifvit försvårade, hade de i stället fått örmånen att begagna bankens medel såsom kreditiv stället för lån, till följd hvaraf de ej behöfde betåla änta på mer än hvad som de verkligen behöfde beagna, och vid sådant förhållande borde de kunna etala en procent högre ränta. Deremot ville dessa alare alldeles icke höja räntan till 5 procent, hvilket e ansågo för drygt. Derås mening segrade också id votering.