Aftonbladet – 18 juni 1860, sida 3

senom landshöfding Widmarks nyligen af trycket utgifna embetsberättelse har allmänna uppmärksamheten blifvit riktad åt en landslel, som hittills alltsedan Hermelins tid varit iför mycket lemnad ur sigte, men hvilken öreter oskattbara tillgångar, som, om de kunde tillgodogöras, skull: göra densamma i hög srad dyrbar för vårt land. Det är hugnande :tt i spetsen för denna. provins administraion kommit en man, som har både vilja och örmåga att arbeta för detta mål och som, i fall han af regeringen vinner nödigt understöd, torde kunna genomdrifva mycket, som hittills försummats af likgiltighet eller af missrö på möjligheten att kunna åvägabringa dertill nödiga medel. 4 Genom en lugn uppfattning af de olika förhållandena i det aflägsna landet har landshöfding Widmark åt hvarje hufvudsaklig näringsgren egnat den uppmärksamhet som den förtjenar, utan alla fördomar och utan all ensidighet, visat hvar jordbruk är möjligt och lämpligt, hvar boskapsskötsel och ängsvård äro läpligare, hvar skogsvård är den tjenligaste, buru bergsbruket, som alltid måste blifva en hufvudsak i dessa orter eller rättare sagdt länder — varit oförståndigtunderstödt, så att det medfört både medelbar och och omedelbar skada för kronan, gjort inbyggarne till slafvar under bergsbruksintresset, som likväl : och till en del just till följd af nybyggarnes förtryckande icke kunnat vinna framgång. : Ibland andra förhinder för grufvedriften antyder embetsberättelsen åtskilligt, som beror både af lagstiftningen och af gällande författningars tvetydiga eller försummade tillämpning. Det förtjenar att bemärkas hvad embetsberättelsen i det afseendet innefattar, äfvensom hvad i öfrigt anföres om grufvebrytning och malmtillgångar i Piteå län. Kanske märkvärdigast af allt är Schiangeli-berget, med dess omätliga rikedöm på kopparmalm. Detta berg utgör en nedsänkning af den stora, skarpa fjällryggen, som utgör gräns emellan Sverge och Norge. Omgifvet af betydligt höga fjell såväl i norr som 1 söder, har Schiangeliberget vida mindre höjd och således betydligt lättare tillgänglighet. Läget är ungefärligen 50 mil i vest-nord-vest ifrån Haparanda; men då det sjelft utgör en punkt af riksgränsen, i samma polhöjd som Westfjorden, är aflägsenheten ifrån närmaste norska hamn allenast fyra mil. Westfjorden fortsätter sig nemligen i en mindre — Ofodens — fjord, och denna slutar in i landet ned en lång vik, benämnd Rombakken. En annan vik ifrån Ofodens fjord går rakt i söder och kallas Skjommens fjord. Till dessa våda vikar kan man komma ifrån Schiangeli, angefär lika långt, men, såsom det säges, be1vämare till den sistnämnda. Den första milen ifrån berget är något brant, men dock Körbar; det återstående stycket är på en be1väm sluttning. Schiangeli-berget är på öfversta platåen krönt. med den 265:te riksrösan. Det har kopparmalm ifrån spetsen till foten, fördelad 1 lager, af hvilka d:t öfversta är ett smalt band, !4 till I tum, horigontelt utåt bergets svenska sida; vidare nedåt ökas lagrens tjocklek till I å 17, fot och derutöfver vid foten. Endast å en punkt vid Buenos Ayres har man funnit en malm, som i rikedom svarar emot denna, nemligen till en fran af 297, procent koppar. (Fahlun har 37, procent, Åtvidaberg 414 å 5, allt vid utsmältning 1 stort). Schiangelifjellets rikedom uppfäcktes under första året af Carl XII:s regering. Det har sedermera blifvit bearbetadt under olika perioler och åter lemnats öde. Skälen härtill vorö: 1) att man besvärades af den 50-mila-transporten i dessa obygder, der endast rehnar kunde till forslande användas, och för öfrigt alla inbyggare, vare sig svenskar, finnar eller lappar, undandrogo sig så mycket som möjligt all medverkan vid arbeten, der de behandlades med tvång och hårdhet; 2) att, innan förbållanderna med Noige blefvo fredliga, ingen föll på den tanken att öfver detta land forsla malmen till hafvet; 3) att utsmältningen alltid blef förfärligt dyr genom den stora jernhalten, som fordrade stora qvantiteter kol för att bortbrännas. Emellertid bearbetades malmen ännu emellan år 1841—1846, då brytningen åter blef öfvergifven, och det öde lemnade fältet inmutades af andra personer än som förut dermed befattat-sig. 4 Slutligen år 1856 inmutades dessa skatter ännu en gång af en svensk, förre ryttmästaren vid lifgardet till häst, Rosenborg, som år 1857 öfverlät den åt utländningen A. C. J. Langehove, -bankir i Amsterdam, och P. L. A. Trubert irån Antwerpen, till hvilka sedermera ett par andrä myndiga utländningar sälla Dessa män, som nu lära utgöra ett bolag, hätva nedlagt penningar derstädes, likväl hittills mera på förberedande arbeten äa på den egentliga grufvedriften. Byggnader äro anlagda och vägbyggnad företagen för transporterna till norsk Hama. , Under det att dessa utländningar satt sig i besittning af den dyrbaraste malm som finnes inom Sverges landamären, uppgjordes i Stockholm af trenne svenskar öfverenskommelsen att bearbeta grufvorna i Schiangeli; men då saken skulle bringas till verkställighet, erfor man att inmutning? af de ödelagda grufvorna var af utländninsarne gjord — igenom svensk bemedling, hvarigenom företaget led afbräck, ehuru man ännu hoppades att kunna — vid sidan af främlingarne — och med nyuppfunna, ojemförligt bättre metoder — bearbeta sådana skärpningar, som icke af utländningen voro upptagna och med arbete belagda. Men vid närmare efterforskning befanns att holländarne låtit slå under sig hela fältet, sex och trettio grufvor, och så stora områden derutomkring, att ingen förhoppning förefanns att åtkomma någon malm. Utmålen till dessa grufvor äro tilltagna med 200 famnars sida, således med ett yteinnehåll af tjugofem tunnland hvardera, och hela fältet alltså innefattande 900 tunnand, för att med säkerhet utestänga hvarje svensk ifrån att deltaga i denna industri. Tivillat: Tand dann gt Hy rn oR ala ll.. st