Aftonbladet – 15 juni 1860, sida 2

Vår manövrering verkställdes under högljuddasbifallsrop af amerikaharne, och: fartygets besättning, hvilken sistnämndatroligen höjde sina förböner mera för köttets, än för vår lyckliga framkomst;, och i början nr färden. ganska lyckligt; men då vi uppnådde en rad bränringar; genom hvilka vi-skulle fe kommo vi två gånger nästan helt och ållet under vattnet. Lyckan stod oss bi, och vi kommo, trots alla svårigheter, välbebållna igenom bränningarne. ; Men då vi väl passerat den dubbla raden bränningar, ökades faran, i stället att vara öfverstånden. : Vi kände ej längre botten med våra stakar, och följaktligen blef det oss omöjligt att styra vår farkost. Till på köpet blef strömmen allt starkare, ju längre: vi kommo ut på floden, så att han förde oss långt bort från skonerten. Jag förutsåg redan den stund, då vi skulle drifva ut på Atlantiska oceanen, utan att kunna stanna förr än vid S:t Helena eller Godahoppsudden. Det fanns ingen annan utväg för våra kamrater, om de ville fiska upp oss, än att sätta till segel; detta gjorde de också, och som vinden blåste från land, upphann skonerten oss snart och passerade 0ss. Men i förbifarten kastade man åt oss en ända; vi halade vår farkost till fartyget; man hemtade först upp köttet och hissade sedan upp Maurice och mig; sist i ordningen kom bordet, som fisk återtaga sin plats i matsalen, och det dröjde ej lång stund, innan det fick uppfylla sin egentliga bestämmelse. Vi kände oss belönade för det besvär vi haft med anskaffandet af lifsmedlen; då vi sågo, med hvilken strykando aptit våra kamrater angrepo dem. Några dagar derefter köpte jag för trettio cus en julle af ett fartyg, som vi mötte.s Äfven hela denna dag hade vi udden JesusMaria i siote.