Aftonbladet – 9 juni 1860, sida 3

Borgareståndet. Öfverläggning om teateranslaget och kongl. teaterns reorganisation. Då, under behandlingen af sjunde hufvudtiteln, frågan om anslaget till kongl. teatern och om den af statsutskottet föreslagna särskilta framställning till Kongl. Maj:t angående teatern i borgareståndet förekom, uppstod derom en öfverläggning, för hvilken vi anse oss böra något utförligare redogöra. Den öppnades af Hr Blanche: Med fullkomlig tystnad kan man väl icke gerna förbigå denna fråga. Det är första gången under denna riksdag man hör ett utskott af rikets ständer yttra ett bestämdt ogillande af förvaltningen inom ett offentligt verk. Hvad meningen egentligen är med utskottets framställning, är svårt att fatta, men hvad jag begriper är, att statsutskottet hyser ett lefvande intresse för teatern, och detta intresse hos så allvarsamma män, som statsutskottets ledamöter, måtte väl något betyda. Också lärer väl ingen numera kunna bestrida, att teatern utöfvar ett mäktigt och välgörande inflytande på sederna och allmänna moralen, äfvensom att den arbetar hela samhällets bildning och rättstillstånd i händerna. Hvad nu emellertid utskottet föreslagit synes mig vara något halft, något som ej säger hvad som bör ske. Är meningen endast att uttala. ett ogillande af nuvarande förvaltningen, såväl den sceniska som den ekonomiska, så lärer väl derigenom icke mycket kunna vinnas. Visserligen är det af vigt att teatern förestås af en direktör, som med konstsinne och konstkritik förenar förmågan att ställa så till, att teatern i ekonomiskt hänseende bär sig, och lyckligt vore visserligen om man kunde finna en direktör med alla dessa egenskaper, men erkännas måste, att detta icke har sig så lätt. Det fordras derjemte menniskokännedom och mycken finkänslighet, för att styra ett samhälle af sådana medlemmar som teaterns sujetter. Det är bekant att hvarje yrke gifver sin prägel åt den som drifver det, och detta gäller i ännu högre grad om den sceniska konstnären, ty hans konst är en sjelfuppoffringens konst. Skådespelaren har så många olika sidor och karakterer af lifvet att åskådliggöra, han måste taga så mycket ljus ifrån sin tanke eller sitt snille, för att dermed belysa de olika personligheter han skall framställa, att ofta nog hans eget jag stannar i skymningen. Deraf den oro som jagar honom i allt som angår hans egen person. Dessutom har han att bekämpd tiden, som föråldrar honom — något som ingen har så svårt att förlika sig med som han och isynnerhet hon; han har att bekämpa publiken, som i sitt vankelmod ofta öfvergifver honom, äfven när han minst förtjenar det; han kan icke, han, liksom andra konstnärer, hvila på sina lagrar, ty hans måste alltid vara nya och friska. Deraf kommer att skådespelare äro ett så ömtåligt slägte, mycket svårt att styra. Så går det t. ex.icke gerna an att förfara kärft eller despotiskt mot den, som nyss spelat en Wilhelm Tell, en Engelbrecht, en Gustaf Wasa; och om man än tror sig kunna snäsa till den olyckliga Maria Stuart, så betänker man sig nog två gänger; innan man vågar sig på den stolta Elisabeth, Men äfven om man fioge en direktör, som kunde fylla sin uppgift, så vore dock långt derifrån allt dermed uträttadt. Teatern måste ju förnämligast bero af de konststycken som der gifvas och de sujetter som utföra dem. Nu torde det vara bekant, att under de sednaste 10 åren det snarare varit brist än öfverflöd på utmärktheter af första ordningen i beggedera fallen — ett öde som svenska scenen delat med den utländska. Dessutom lider: alltid en teater af det tomrum, som merändels blifver en följd af de stora förmågornas försvinnande från scenen; det fordras åratal innan publiken hinner glömma hvad som varit och vänja sig vid det som är: Det torde derföre vara orätt att skjuta hela skulden på styrelsen för det att våra anspråk icke helt och hället finna sig tillfredsställda. Ett fel har likväl nuvarande styrelsen otvifvelaktigt begått deri att den lyriska scenen ej blifvit nog vårdad ochjdess sujetter långa tider fått gå sysslolösa, hvilket naturligtvis måste inverka menligt på deras studier och talang. : Men det är en helt annan och mera genomgripande reform, som erfordras för att upphjelpa kongl. teatern; man måste återföra den till hvad den var före den dramatiska teaterns brand; den måste uteslutande upptagas af den lyriska scenen. Det finnes mänga skal som tala för denna förändring, och jag vill anföra några. , För det första. är det nästan omöjligt att få en styresman, som hyser lika stort intresse för det lyriska och det dramatiska. -Nägotdera af dem måste alltid blifva lidande. Vidare är lokalen högst otjenlig för dramatiska föreställmngar. Såsom vi erfarit, kan man knappast höra hvärtannat ord som talas på scenen, och, hvad som ät ännu mycket väsentligare, det mimiska eller ansigtsspelet går till följd af det stora afståndet nästan alldeles förloradt. Den själens spegel, Shakespeare så snillrikt beskrifver, visar sig som ett immigtglas, och hur vackert språk än tungan talar, så går det likväl sällan upp mot dessa skiftnipgar af skugga och ljus