skulle marschera till Piemont, den ena genom Savoyen, den andra öfver Genve. Ramorino bekom 40,000 francs till omkostnaderna för expeditionen, och begaf sig af, åtföljd af en Mazzinis sekreterare, som hade i uppdrag attshålla ett vaksamt öga på generalen. Allt detta tilldrog sig iSeptember 1833; expeditionen skulle företagas i Oktober; men Ramorino förhalade till den grad tiden, att ban ej blef färdig förr än i Januari 1834. Mazzini hade, trots alla den polske generalens undskyllningar, stått fast i sitt beslut. Ändtligen den 3L Januari sammanträffade Ramorino, som af Mazzini förmåtts att uppfylla sina förbindelser, med denne i Genve, jemte två andra generaler och en adjutait. Sammankomsten var dyster och man oroades af dunkla aningar. Mazzini föreslog, att man skulle militäriskt besätta byn San Juliano, der de savojardiska patrioterna och de franska republkanerna, som togo del i rörelsen, skulle förena sig. Det var der man skulle höja upprorets fana. Ramorino gick in på Mazzinis förslag. De båda? kolonnerna satte sig i marsch samma dag, den ena skulle afgå från Carouge, den andra från Nyon; den sistnämnda skulle färdas öfver Geneversjöh, för att förena sig med den förra på vägen till San Juliano. Ramorino tog efälet öfver den första kolonnen; den andra kommenderades af polacken Gratsky. MM Styrelsen i Gendve, som fruktade att stöta sig å ena siden med Frankrike, å den andra aed Piemont, åsåg denna rörelse med oblida ögon. Hon ville hindra den af Ramorino åntörda kolonnens afn arsch frår Carouge; men folket reste sig, och styrelsen tvangs att låta kolonnen sätta sig i marsch. Det gick ej så väl med den kolonn, som utryckte från Nyon. Två fartyg löpte ut, de ena förande ombord manskapet, det andra vapnen. Ett af regeringens ångfartyg, som hastigt utsändes att förfölja dem, of vapnen i beslag och arresterade manskapet. (Forts.)