Aftonbladet – 8 juni 1860, sida 3

att leka och slå dank än att arbeta. Jag har isynnerhet ångrat, att jag ej lärt mig engelska, hvilket jag kunnat göra, en ånger, som ständigt aggat mig vid alla tillfällen, då jag befunnit mig tillsammans med engelsmän, och dessa tillfällen: ha varit många. Då pater Giovanni till på köpet umgicks i huset och på sätt och vis var slägt med oss, ledo mina lektioner mehn af den förtroliga fot, hvarpå jag stod till honom. Den sistnämnde, förträfflige läraren har jag att tacka för det lilla jag kan; men jag är skyldig honom en evig erkänsla, isynnerhet derföre att han gjort mig hemmastadd uti mitt modersmål genom en oaflåtlig läsning af romerska historien. Försummelsen att icke undervisa barnen i fäderneslandets språk och förhållanden är ganska vanlig i Italien, och isynnerhet i Nizza, hvarest grannskapet till Frankrike har inflytande på undervisningen. Jag har således denna första läsning af historien och min äldre bror Angelos oaflåtliga uppmaningar till mig att studera densamma samt vårt vackra språk att tacka för den lilla historiska kunskap och den lätthet att uttrycka mig i tal, jag lyckats förvärfva. Jag skall afsluta denna första period af min lefnad med berättelsen om en händelse, som, ehuru föga vigtig, kan gifva en föreställning om min håg för ett äfventyrligt lif. Trött på skolan och uttråkad af mitt stillasittande lif, föreslog jag en vacker dag några af mina kamrater att fly till Genua. Sagdt och gjordt. Vi lösgjorde en fiskarebåt och rodde utföre mot oceanen. Vi hade redan kommit till höjden af Monaco, då en korsar, utsänd af min gode far, uppfångade oss och förde oss helt skamflata tillbaka till våra föräldrar. En abbe, som sett oss, hade för