Aftonbladet – 8 juni 1860, sida 2

JOSEF GARIBALDIS MEMOIRER), utgifoa af ALEXANDRE DUMAS Adeln och presterna i Piemont, som nästlat sig in hos Carl Albert, darrade, då de hörde tankens larmklocka Jjuda; på de två år, hvarunder de rotfästat sig vid hofve, hade deredan haft t:llfälle att uppskatta sin makt, och emellertid kände de konung Carl Albert, hans oerhörda törst efter popularitet, och ehuru han öppet fraterniserade med Österrike, fruktade de, att det en vacker dag hos honom skulle uppstå, vi vilja ej säga något frö till liberalism, men någon skymt af ärelystnad. Man visste, att Carl Albert under dessa febernätter, dem konungarne bruka ha, drömde om Italiens tron. Men på denna tron kunde han ej uppstiga på annat sätt än . genom att räcka revolutionen handen. Till Italiens tron egde ej konungarne, utan folken utnämningsrätten. fi Man måste sätta en bom mellan honom och Patrioterna. En dag steg någon upp och yttrade: a Det är tid på att låta honom smaka blod. Samma dag underrättade man konung Carl Albert om, ätt en stor sammansvärjning mot honom hopspanns inom armån; denna sammansvärjning hade för ändamål att afsätta honom, uppgaf man. Fakta vanställdes, farorna öfverdrefvos; man riktade sitt anfall mot alla menniskans och furstens nerver för att ingifva honom dessa dödsförkänningar, som de menniskor, hvilka kalla sig monarkiernas räddare, ha behof af. En utomordentlig brottmålskomitå tillsattes ) Se A. B. n:o 130.