Aftonbladet – 7 juni 1860, sida 2

Jemsk tanka! — hade gretve ramilton mavända gräft upp sin anekdot ur den hvar mans pottlåda, som står i en vrå af vår riksdagsidning med: påskrift: Walthers lagförslag om örsamlingarnes delaktighet i valet af sina pretern. Nog af, ecklesiastikministern bade sin tistoria, och genom en serie af tankeevolutiorer, som mäste ha varit så besynnerliga att ag gernå ville ha sett dem, drog han ut den ens-moralen, aft religionsfriheten hade. ledt ill demoralisation och olycka i Danmark och. tt. det skulle komma att gå likaså i Sverge, om domkapitlen släppte tyglarne ur sina-händer: Jag visste knappt om jag skulle skratta eller sråta åt denna bistoria; det ligger någonting vemotståndligt komiskt i den tanken, att en sådan anekdot skul!le kunna göra verkan på en samling af förståndiga män; men jag ernrade mig snart att jag satt uppe på svenska Idarhuset, som är mer än folk i allmänhet känsligt för ministeriella intryck. I alla fall ir det alltid förargligt att höra sitt folk föralas,, och det är upprörande att en ledamot wf en vänskapligt sinnad regering bygger på lylika premisser en förkastelsedom öfver hela vårt religiösa lif, hvilket, såsom en hvar kan ntyga, den der med något intresse följt sasen, frodats bättre under frihetens hägn än någonsin förr. Svenskarne må . sjelfva hålla räfst med sin minister för den lättsinnighet, nvarmed han behandlar en af.deras lifsfrågor; men vi kunna väl ha rätt att protestera . mot den förnärmelse, som en ledamot af konungens råd har på svenska riddarhuset slungat emot danska nationen. Ni kan väl förstå att jag. blef förargad, och jag hade största lust att genast opponera mig. Men detta var ej den enda gången som jag denna dag blef frestad att blanda mig i diskussionen. på svenska riddarhuset. Om aftonen var det plenum igen, och jag gick upp derett ögonblick,icke så mycket för atfähöra diskussionen, som icke mer för att se de två patrioterna, n store, gamle, grefve Anckarsvörd, och den lille, nye hr Dalman,. Jag-fann ingen af dem, men deremot råkade jag få höra ett anförande af friherre Hugo Hamilton, hvars frisinnighet nu hade tagit en ömklig ändalykt. Hr frib. bade gjört den uppoffringen att företaga en resa till Köpenhamn för att lära känna de ställningar och förhållanden som hade uppkommit af religionsfriheten; han hade inremtat yttranden af Köpenhamns: yppersta prestmän och hade funnit dem nästan enbälliga uti förklaring, att religionsfrihetens träd bara hade burit skämd frukt. — Lifligtihågkommande att de svenska presterna år 1857 rade fört ett helt annat vittnesbörd med sig hem från skandinaviska kyrkomötet i Köpenhamn, väntade jag nyfiket att få höra namn på baron Hamiltons yppersta prestmän, men den goda baronen var mycket snål när det om i fråga att rycka fram med vittnena han åberopade blott en enda af de yppersten, och det var den fransk-reformerte pastorn hr Krayenbibl, som skulle ha målat en sorglig tafla af.den slöhet och indifferentism som hade följt i trihetens-spår; man valde sin religion lika lätt som man valde sin borgerliga näring, och det kostade ej mera skrupler och betänkligheter att blifva mormon eller baptist, än de. kostade att lifva t. ex. symamsell,.. Jag har all möjlig aktning för pastor Krayenböbl, som utan tvifvel är en förträfflig man och en rättsinnig prest; men han kan dock svårligen vara någon auktoritet 1 denna sak, och jag kan.ej neka att jag kände liksom en sten vältad från mitt bröst när jag erfor att baronen ej kunde åberopa vågon enda af folkkyrkans prester; men viserligen fick jag med detsamma en egen föreställning om hans sätt att inhemta upplysningar. Vi sluta här utdraget af den dansäe brefskrifvarens uppsats för att tillägga, att frih: Hugo Hamiltons åberopande af pastor Krayenbibl (som förr varit pastor vid franska reformerta församlingen i Stockholm) har från dennes sida framkallat en offentlig förklaring, hvilken torde förtjena meddelas de öfriga representanter, som låtit förleda sig af frih. Hugo och grefve Henning Hamiltons historier från Danmark. Pastor Krayenbibhls reklamation börjar med fatt antaga, det brefskrifvaren möjligen oriktigt uppfattat frih. Hugo Hamiltons yttrande, enär denne ej kan ha i sådan grad misstagit sig om pastorns åsigter rörande religionsfriheten, hvilka redan länge varit en fast öfvertygelse hos honom. Derefter heter det: Hvad angår det samtal, som jag för ungefär ett år sedan hade med frih. Hamilton, så kan jag ganska väl ha sagt att här i Köpenhamn vore rådande mycken religiös formalism och i följd deraf indifferentism; mer jag förklarar det moraliskt omöjligt att jag kan ha sagt ett enda ord, som kunde : gifva anledning att tänka, att detta sakernas sorgliga skick kunde, -efter mitt förmenande; i vågot bänseende tillskrifvas -religionsfriheteris inflytelse. Jag sär :tvärtomfortfarande fullkomligt öfvertygad att: man vid en jemnförelse mellan det nuvarande religiösa tillstån det — jag talar väsentligen om hufvudstaden — och tillståndet år 1851—5352 icke blott kar visa ett verkligt framåtskridande: till-det bättre, utan att man til.ika: bland de menskliga an!edningarne till detta framåtskridande kan utan fara nämna den religionsfriliet, som är lagligt erkänd och utöfvad i Danmark, hvilket i mina ägon länder det till den största ära. Hvad Sverge angår, så vill jag — då jag nu fått tillfälle att offentligt yttra mig härom — säga, att jag af rrin själs innersta önskar, att det snart måtte få njuta religionsfrihetens stora goda. Det är bland-alla. institutioner den; som jag framför någon annan önskar detta land, hvilket jag älskar och högaktar, och hvarifrån jag har medfört och bibehållit de köraste minnen. NORGE. B Morgenbladet berättar, att man nu ändtlisen skall ha fått alla härolderna till kröninenn. Samma tidning yrkar att hypoteksbanken skall, för att afhjelpa jordegarnes stora be