sedan varit med i öfver hundra heta drabbningar, hvilket man ty ligen kunde se på deas Öppna, ärliga anleten, som voro krutbetänkta och -fullskrifna med blodiga runor. fdgen var dock så ärrbetäckt oca bister till sin uppsyn som trumslagaren Dunder. Hans insigte liknade fullkomligt en landskapskarta, ifverdragen med röda streck och fullsatt med ;varta prickar. Och alla dessa äretecken hade van erhållit i stridens hvimmel, der han hade för vana att alltid gå främst. Det var herrligt att se honom vid sådana tillfällen. Hans trumma var stor som en tunna, och trumpinarne vore tvenne ordentliga klubbor. Han skötte dock båda delarne utan den ringaste insträngning. Med vredgad blick strök han räm lik en stormvind bland fiendehopen och öjde sis en blodig väg, ty Dunder hade ett get sätt att slå på trumma. Många döfvade van med sjelfva skrällen, men ännu flera med e grofva trumpinnarne, som voro i en jemn beröring med fiendernas pannor. Han var lerföre högligen fruktad af ryssarne, som påstodo, att han hade sjelfvaste Hin Håle i trummån. Dunder log och skrattade högt åt deras vidkepelse. Han var i fredens ögonblick en lustig ture, som hade många förunderliga säger att berätta, hvarföre han var allmänt älskad af sina kamrater. Hallå, vän Dunider!) ropade löjtnanten, skom hit och förtälj ev kämpasaga medantilien går. : Skall eke, nådi löjtnant! svarade Dunder och marscherade till fronten, der han satte sig ned på sin stora trumma och hof upp sin starka basröst, som genljöd i skogen, likt en mullrande åska. Hans berättelse blef dock för denna gång j Jång. En stor fiendtlig skara, den ingen kna kunde, kom fram ur skogen på andra sidan af slätten, och närmade sig under vilda glädjeskrik de fåtaliga svenskarne. Töjtnani ropade genast: Framåtl och Dunder slog några trumhvirflar, hbvarpå de bäda härarne drabbade tillsamman, så att det skallrade krin. berg och dal. Det blef en strid utan like. Ryssarne voro minst femtonhundra man, försedda med kanoner och kavalleri. De kringhvärfde svenskarne