Aftonbladet – 1 juni 1860, sida 3

man förmenar. Jag betviflar icke den subjektiva. santifärdigheten af derom från auktoriteternain; na underrättelser, men väl att förhållandet kunnat för dem öfverallt tillförlitligen uppgifvas. Åtminstone vill jag erinra mig hafva sett ett ställe nämnas med en mängd baptister, hvilket ställe, mig veterligen, i den antydda landsorten icke finnes. Jag tror således med -eh annan talare, att ställningen i denna del verkligen behöfde närmare utredas. Men äfvea medgifvet, att de till annan lära öfvergångna utgöra de några tusende man antager, ja till ceh med ännu något flera, så får säkerligen icke det religiösa behofvet derefter i allo mätas. Den känner icke, huru sådana öfvergångar ofta nog beredas och vidmakthållas, som icke vet, att bevekelsegränder deri icke sällan ingå, hvilka med detta bebof hafva föga gemensamt. Ja större man emellertid föreställer sig ifrågavarande behof, ju allmännare och starkare det må vara rörhahden, desto mera berättigad blir frågan: Är det äl med böter och fängelse man hoppas göra sig till mästare öfver deraf uppkommande rörelser? Hvad 1ärer våregen, med alla länders och tiders erfarenhet? Månne ej att böterna med glädje erlåggas af den tömdes själsfränder, men fängelset på en gålg gör len deri inneslutne fastare i sin öfvertygelse och, då han omsider måste utsläppas, inflytelserikare både på aitbängarne och andra? Vet man ej, huru farligt det plägar vara, att med lidandets helgongloria bekläda dem, som intet bättre begära än detta, och huru det onda derigenom endast kan blifva värre? nwå det härvid från våra gemensamma sammankomster tillåtas mig erinra om eå mans ord, hvilken noga känner de andliga rörelserna, åtminstone i södra deen af landet. Han varnade på det allvarligaste mot örsöket att gecom nu föreslagna straffagar vilja ståfja den pågående oron, och jag bönfaller på det ngelägnaste, att det högvördiga ståndet ville åt denna urniog egna en välförtjent uppmärksamhet. Ju mera näng efter en annan vid samma tillfälle uppträdande alares önskan, strängt och oblidkeligen vidmakthåller iessa lagar, desto mera befarar jag deraf endast förkad oreda, utan ens den ringa fördelen att synas libeslare i Europas ögon. Hvem som derpå vinner, icke u det svenska kyrkan. Då, om något nödvändigt skall göras, förekommer nig landsflyktsstraffet vida rationellare, ja, jag vågar, -mot det nu rådande allmänna meningen, förklara tet för det enda rationella. Det skiljer åtminstone örföraren och de förförde ifrån hvarandra, såvida de icke föredraga att följa honom. Hans välde öfver lem är då sannolikt brutet, om äfven tillgifvenheten och saknaden skulle någon tid fortfara. Men, säger nad, det kan redan af internationella skäl ej mer erkställas. Visserligen, om frågan vore ätt utvisa hela skaran af dem, hvilka omfattat villfarande mesibgar. Men hvem har ffål i sednare tider yrkat detta? För de få ledarne åter torde väl utväg finiäs, t. ex. i det fria Amerika, som ändå från Eurdpa irligen emottager tusentals invandrare, derifrån flera if dessa ledare lära besoldas, och dit de ej så ogerna ,5Få anse sig försatta, bland förbållanden, sådana de .ust vilja hafva dem här hemma. För:statsverket ter blicfre till och med deras utsändande ej mera .etungande än qvarhållandet i årslånga fängelser. Emellertid är jag långt ifrån att påyrka denna uillämpning af de gamla lagarne. Må de, med hvarje mnan af samma slag, få tillsvidare hvila! Jag tror icke, att något dermed äfventyras. Efter allt hvad .ag kunnat inhemta, är rörelsen icke i tillväxt. Må i taga oss till vara, att, äfven i bästa mening, icke sppväcka den! Sådant fruktar jag skola blifva, den ver än sannolika följden af hvarje ny strafflag. Den nåste blifva-en död bokstaf eller en tändande gnista. Åtminstone tyckes man kunna afbida nästa sammanvräde af rikets ständer. Under tiden kan värdefull srfarenhet inhemtas och hvad som måste ske säkrare vedömas. De. redan affallnes angelägenheter åter skola tillsvidare säkerligen icke vara sämre förvarade i kouungens händer, att derom efter omständigheterna örordna, än om för behandlingen deraf lemnades den jedning, som nu är i fråga. Derpå undvikes att liksom legalisera affallet och möjligen synas den enfallige att dertill inbjuda; omständigheter, dem jag för min del tillägger mycket stor vigt och anser fullt mötväga de bäda statsmakternas uttryckliga samverkän i detta hänseende. Vore fördenskull endast valet emellan det kongl. örslaget och det som höglofi. lagutskottet framlagt, så skulle jag obetingadt sluta mig till det förra, likäl med erkännande af de flera förtjenster det sednäres redaktion eger. Då jag emellertid, af ofvan införda skäl, icke kan åt någotdera önska framgång, kommer jag, i fall af omröstning, icke att deri deltaga öde 15 OCR LT