Aftonbladet – 1 juni 1860, sida 2

Södra teatern. q Denna teater, som snart slutat sin verksamhet för sejouren, bjöd i tisdags på 2:ne nya stycken, hvilka första gången gåfvos till förmån för hr Rohde. Det första af dessa, en öfversättning från franskan, undef namn af Handelsexpediten, tillhör detta slag af teaterstycken, om bKvilka det är svårt att fälla nåzot egentligt helt omdöme. Det är hvarken skådespel, komedi eller farce, men har ett och annat drag af dessa tre olika dramatiska liktarter. Der saknas således icke det franska skådespelets vansinne ochdess dueller, icke heller komediens st rtalände soldat och smånäpna kärleksintriger, och ännu mindre arcehs eller foliens glade, oförskämde och faddrande bjelte, här uppträdande under den tiflige handelsexpeditens vaxduksrock. Stycket har några roliga scener, men lemnar ovilkorligen efter sig smaken af något ofullbordadt; let är som ett hus, till hvilket takresningen hlitvit bortglömd. Hvad den vansinnige köpmannen beträffar, så kan man från början fill slut icke förstå hvarföre han finnes med i stycket, och när ridån fallit frågar man sig ovilkorligen: Vär detta skämt eller allvar? Endast i en enda scer! var den stackars fånen högst nödvändig, och man tackar riktigt författaren för att han kom innan damerna i sälongen behöfde skrika till för pistolskotten. Stycket utfördes med ganska mycket lif, och recettagaren var fullkomligt på sin plats som handelsexpediten. Hr Lindström som den ståckars fånen visade en berömvärd måtta i sitt spel, hvilket något minskade det obehagliga af en vansinnigs uppträdande så der för ro skull, utan att det betingats hvarken af situatonerna eller af tendensen i stycket och icke en gång haft det ringa berättigandet att författaren derigenom velat måla ett psykologiskt tillstånd af den gripande art som vansinnet. Ar Thegerström som den påflugne och duelllystne franske äfventyraren gaf deraf en skarpt utpräglad bild och visade att han med tiden kan göra en ganska lycklig öfvergång från älskarens till karakterskådespelarens uppgifter. Fru Tillgren var en treflig värdshusvärdinna; och mll Blomqvist kanske något för sentimental som den lilla f. d. parisersömmerskan. De öfriga, mindre betydande rollerna utfördes med berömvärd omsorg för det helas jemna och ostörda gång. Den andra nyheten för qvällen; Ånnu en gång den svaga sid n, travestiien akt,svenskt original, mottogs med mycken munterhet af publiken. Om detta alltid vore en säker gradmätare på ett styckes värde, så skulle ifrågavarande travesti otvifvelaktigt vara att anse såsom ett i sitt slag särdeles lyckadt opus. . Men i en teatersalongs munterhet ingrediera många elementer, och detta var här fallet kanske ännu mer än vanligt. De funR nos, som skrattade vid minnet af den trave:sterade förebilden; andra torde ba funnit sig roade af vissa uttryck i kupletterna, som ett fint öra och en snabb uppfattning kunde uppsnappa, oaktadt skådespelarne bade förtjensten att göra, hvad som vanligen är ett fel, men här blef en förtjenst, nemligen icke uttala orden alltför tydligt; andra åter torde ha ryckts med af den munterhet, som rådde omkring dem, och skrattade derföre att andra skrattade o. s. v.:Det kan under sådana omständigheter blifva något tvifvelaktigt huru mycket af den muntra -stämningen, som får skrifvas på räkningen af den fond af qvickhet och humor, som författaren haft att nedlägga i stycket: Det må väl erkännas, att detsamma erbjuder flere roände scener, men det låter icke neka sig att, när man låter ett par unga och glädtiga parisares. något djerfva friare-attacker utföras af ett par giftaslystna Stockbolmsmamseller, det råkar hända, att hvad som hos de förra försigtigt balancerar på gränsen af det tillbörliga; hos de senare råkar halka icke så obetydligt öfver denna gräns, till och med om mäwsellerna icke dansa cancan och om författaren icke, hvad här varit fallet, gifvit vika för begäret att åstadkomma ordvändningar, som — vi helst vilja undvika att tala om. — !!