Aftonbladet – 30 maj 1860, sida 3

er rr TN a ÅT ge RT ORÖR I Pa er a ST bege gifvaregårdar främjade osedligheten i väsendtlig mån skulle förekommas. På Per Nilssons förslag beslöt man att inbjuda de öfriga riksstånder it i bondeståndets beslut förena sig, och på C. A. Larssons, att framställa denna inbjudning genom er ärskild deputåtion, till hvars ordförande utsågs Nils Larsson. C. A. Larssons förslag till det sistnämnda beslutet höll på att icke blifva föredraget till beslut, enär salmannen undvek att derpå framställa proposition och öfvergick till föredragning af permissionsansökvingar; men framkom dock efter förnyad påminnelse ch befanns hafva så godt som enhälliga sympatier för sig. Bondeståndet: öfverläggning om Stämpling af adelsbref, utnämningsbref till ordensvärdigheter m. m. Det har förut varit nämndt, att debatt uppstod om stämpelafgiften för adels-, friherreoch grefvebref, öppet bref att vara en af rikets herrar och utnvämningsbref till riddareoch kommendörsvärdigheter. Redan under behandlingen. af motiveringen till de af utskottet föreslagna förändringarne i gamla stämpelförordningen uppträdde Mengel, sedan han först förfrågat sig om det medgåfves att vid pehandlingen af motiveringen för förändringen af föreskrifterna rörande stämpel å fullmakter c. få yttra sig äfven om de i samma paragraf af författningsförslaget förekommande stämpelbestämmelserna för adelsbref c., och dertill erhållit talmannens medgifvånde. Han fann sig icke belåten med utskottets förslag. utan önskade att stämplade pappersafgiften måtte höjas från 250 till 500 rdr för adelsbref, från 500 till 1000 rår för friherrebref, från 1000 till 2000 rdr för grefvebref och öppna bref, hvarigenom någon tilläggas de förmåner, hederstitlar och företrädesrättighe-ter framför andra undersåter, som Hhrr. riksens råd tillerkända blifvit, och likaså med 50 procent för utnämningar till storkorsoch kommendörsvärdigheter, utom för riddare af svärdsorden samt riddare och ledamöter af nördstjerneorden, för hvilka han ville att förhöjningen skulle bestämmas till något mer än 50 procent eller till 25 rdr i stället för 24 rår, hvilkethan ansåg något för litet för en vase, helst de, som hugnas med en ordensgrannlåt, väl minst kunna tåla vid sina fulla fem och tjugo. Han troddenemligen, att de, som vilja mottaga dylika fåfängliga utmärkelser icke skulle fästa någon vigt vid penningarne, sonv de kosta, utan vid den förmenta äran, och Jå man kan med beskattningen träffa fåfängan. borde man aldrig försaka att begagna sig deraf till lindring för dem som eljest beskattas för nyttigt arbete. Man tvingar för öfrigt ingen till en sådan utgift, då den, som icke vill vidkännas den, kan helt enkelt afsäga sig densamma. Håkan Olsson förenade sig med Mengel, och Nils Larsson sade sig äfven vara af samma åsigt i hufvudsaken, men trodde, att man nu borde hålla sig till blott den föredragna punkten om ändring i stämpelföreskrifterna för fullmakter, konstitutorialer åe. Talmannen hade också kommit på andra tankar och insåg numera att det icke ginge an attnu yttra sig om de af Mengel vidrörda adelsbrefven m. m. hvarpå Mengel anmärkte, att han utlåtit siz deron först efter hemställan till talmannen om sådant vorc tillåtligt, viljande ban gerna afvakta föredragningerv af paragrafen i sjelfva författningsförslaget. Någon vidare fråga uppstod icke om denna sak i samma plenum. Men Gå i ett öljande man hann till ! 3i författningsförslaget, åberopade Mengel hvad han förut anfört och fullföljde sitt yrkande om stämpelafgiftervas förhöjning för ifrågavarande grannlåtsbrefs efter det af honom framställda förslag. Nettelblad! var af samma åsigter som Mengel, men då han trodue, ätv ingen fattig stackare blir bugnad med upphöjning i adligt, friherrligt eller grefligt stånd, utan tvärtom blott :sådana som hafva full Ngång att storartadt uppbära sin nya värdighet; så ansåg han att stämpelafgifterna kunde för en sådan tiodubblas, då fäfängan måste sanna ordspråket, att skostar det något, så smakar det något. Dessutoni ansåg han det aldrig vara till landets båthnad ätt de privilegierade stånden förstärkas. Dock ville har icke motsätta sig förslaget i fråga om andra hedersoch grannlåtsfullmakter samt ordensutnämningar, di sådant glitterguld försvinner med menniskan utan att för efterverlden presentera några afkomlingar för stamfadern, Ola Jönsson var af samma mening, att de fåfängliga utmärkelserna borde drygt beskattas, och ville derföre instämma i Mengels förslag, utom i fråga om bref på ofrälse mans upphöjande i adligt stånd, hvilket han ansåg meddela vida reelare förmåner än uppflyttningen från en adelsklass till en annan. Der i adligt stånd upphöjde komme nemligen icke allenast ör sig sjelf, utan äfven för efterkommande-i åtnjutande af sjelfskrifvenhet till deltagande ilandets lagitiftning, något som de i friherrligt och grefligt stånd upphöjde egde förut. Han ville derföre att adelsbref skulle beskattas minst lika högt som friherreref eller till minst 1000 rdr. Detta vore så mycket lämpl gare som högst få i verkligheten kunna göra sig förtjenta af upphöjelse i adligt stånd, enär grundlagen stadgar att för en sådan upphöjelse fordras tt den upphöjde skulle hafva gjort sig synnerligen örtjent om konungen oeh riket genom trohet, tapperhet och dygd, lärdom och nitiska tjenster, meriter, som hantrodde åtrninstone de vid sista adelsutnämvingen upphöjde icke hafva ådagalagt i mer än vanig grad, hvarföre han också, och då deras upphöjanle icke kunde gagna en önsklig representationsföränIring förklarade sig hafva varit betänkt att genom anmärkning emot konungens rådgifvare bringa ien saken under konstitutionsutskottets granskning. Att för adelsbref skulle erläggas en stämpelafgift af minst 1000 rdr ansåghan så mycket, billigare som l!erigenom förvärfvas rättigheten att genom försäljaing af fullmakt till representationsrätt på riddarhuset vid hvarje riksdag kunna förtjena en ganska vacker summa, å Olans Eriksson trodde icke att ståndet skulle kunna genomdrifva ett sådant beslut och ansåg bäst att bibehålla de gamla föreskrifterna. Johannes Andersson från Skaraborgs län hy te lika åsigter som de första talarne om detlfåfängliga i de ifrågavarande utmärkelserna, och att det vore önskvärdt att de blefve. drygare beskattade; önska år likväl ett och verkställa ett annat. Man borde se till, att de beslut ståndet fattade vore verkställ bara, och derföre slöt han sig till Olaus Erikssons mening. Många instämde. Vice talman Ola Svensson framhöll, att ståndet borde tillse. om det ligger i ståndets förmåga att fatta ett sådant beslut. För sin del trodde han det icke gå an, då ingen motion derom varit väckt. Mengel förklarade med anledning häraf, att han väckt sitt förslag på fullt allvar, och anmärkte, att någon betänklighet att höja vissa af bevillningsutskottets föreslagna afgifter alldeles icke förekommit då bevillningsförordningen nyligen behandlades. För öfrigt vore det alldeles icke omöjligt, utan tvärtom troligt att borgareståndet skulle biträda bondeståndets mening i en sådan fråga. I fall det i grundlagen skulle vara förbjudet för ett stånd att höja h af bevillningsutskottet föreslagen afgift, såvida derom icke motion varit väckt, så anhöll han att vice talmannen måtte uppgifva hvar ett-sådant förbud kunde förefinnas. Slutligen uppmanade han Ola Jönsson att afstå från sitt särskildta förslag. Falk, Lars Ersson, Söderholtz och många andra instämde. Vice talman Ola Svensson förklarade, att han visserligen icke kände något uttryckligt förbud för ett sådant sätt att gå tillväga, men då grundlagen i allmänhet föreskrifver att förslag skola väckas gesom motion eller af vissa utskott, så ansåg han det obehörigt. N 5 UA a RR RT ARR RR IA